Rullstolsramper varierar kraftigt i kvalitet och utformning. Vissa ramper är så branta att de blir svåra och rent av farliga att använda, medan andra är för smala eller har en ojämn yta som utgör en verklig säkerhetsrisk. Trots att rampstandarder ofta förbises finns det tydliga riktlinjer som bör följas – inte minst för att skydda dem som dagligen förlitar sig på ramperna.
En rullstolsramp ersätter trappor och gör det möjligt för rullstolsbrukare samt personer med gångsvårigheter att förflytta sig mellan olika höjdnivåer. Även om standarderna kan skilja sig något mellan olika länder och regioner tillhandahåller den amerikanska lagstiftningen Americans with Disabilities Act (ADA) detaljerade riktlinjer för tillgänglighet som ofta används som internationell referens. Ramper kan byggas som permanenta konstruktioner, finnas i portabla utföranden eller installeras som semipermanenta lösningar.
Bredd: En rullstolsramp bör aldrig vara smalare än 3 fot (cirka 91 cm). En smalare ramp ger helt enkelt inte tillräckligt med utrymme att manövrera rullstolen uppför sluttningen.
Lutning: Vid nybyggnation ska rampen stiga 1 tum (2,5 cm) per fot (30 cm) längd, vilket motsvarar ett lutningsförhållande på 1:12. Äldre befintliga ramper får ha ett förhållande på 1:16 till 1:20. En brantare lutning gör rampen svår och riskabel att använda, medan en flackare lutning kräver onödigt lång ramp – vilket sällan ryms inom det tillgängliga utrymmet.
Vilplan: Varje rampsektion måste förses med ett vilplan både i början och slutet. Ingen enskild rampsektion bör dessutom vara längre än 30 fot (cirka 9 meter).
Alla rullstolsramper behöver stadiga räcken på båda sidor. För vuxna bör räckena monteras 30–34 tum (76–86 cm) över rampytan och hålla ett avstånd på minst 1,5 tum (3,8 cm) från angränsande vägg, så att händer och underarmar får plats fritt vid greppet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online