Livet efter att ha förlorat en lem och lära sig att förlita sig på en protes innebär genomgripande förändringar på psykologisk, fysisk och social nivå. Under anpassningsprocessen efter en sådan traumatisk händelse uppstår konsekvenser för den psykosociala funktionen när individen hanterar själva förlusten. Dessutom kan känslomässiga frågor och att lära sig relatera till andra med ett nytt fysiskt uttryck för sin identitet vara betydande utmaningar.
Trots att de flesta tror att posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) endast uppstår efter brott, krig eller naturkatastrofer kan även medicinska trauman orsaka tillståndet. Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders beskriver PTSD som ett tillstånd som följer efter ett trauma, där "en individ som har exponerats för en traumatisk händelse utvecklar ångestsymtom, återupplevande av händelsen samt undvikande av stimuli kopplade till händelsen".
Efter förlust av en lem – vilket i sig är ett trauma, liksom den händelse som orsakade förlusten – finns det goda skäl att anta att individen med en ny protes är sårbar för att utveckla syndromet. Ökat socialt stöd och att omge sig med andra som också vänjer sig vid nya fysiska omständigheter kan hjälpa till att förebygga PTSD och främja en positiv psykosocial funktion.
Ett problem som påverkar vardagen för många protesbärare är fenomenet fantomsmärta. Detta uppstår när individen upplever smärta, stickningar eller klåda där lemen tidigare fanns. Eftersom traditionell lindring ofta saknas kan både arbete och socialt umgänge bli svårt.
År 2008 publicerade läkare i Storbritannien en studie i tidskriften Complementary Therapies in Clinical Practice som undersökte spegelterapi och rörelseträning som metod för att lindra fantomsmärta. Terapin går ut på att patienten härmar terapeutens rörelser och imiterar båda extremiteterna, även om en av dem saknas. Idén är att hjärnan bearbetar båda rörelseserierna och att lindring då sker på kortikal nivå. Forskarna fann att kombinationen av behandling med terapeut, undervisning och självbehandling var effektiv för att signifikant minska fantomsmärtan. När individen tar kontroll över sin egen behandling kan den psykosociala anpassningen dessutom underlättas avsevärt.
Det finns också viktiga frågor kopplade till att umgås med andra efter en sådan omfattande fysisk förändring. År 2008 undersökte forskare i Glasgow hur fysisk aktivitet påverkar livskvaliteten hos personer med underbensamputation som genomgick protesbaserad rehabilitering. Deltagarna svarade på frågor i två välkända bedömningsinstrument: Trinity Amputation and Prosthetic Experience Scales samt World Health Organization Quality-of-Life Scale. Dessa skalor mäter psykologisk, fysisk och allmän psykosocial anpassning till en protes.
Studiens resultat, som publicerades i tidskriften Prosthetics and Orthotics International, visade att patienterna framför allt fokuserade på sin fysiska förmåga i relation till socialisering och relationer. Data tyder på att förändringar i aktivitetsnivå kan direkt påverka förmågan att knyta an till andra, vilket gör det nödvändigt att skapa nya arenor och möjligheter för sociala relationer.
Efter en skada eller sjukdom som leder till en sådan genomgripande förändring behöver individen och familjen arbeta tillsammans för att ta fram en helhetsplan för rehabiliteringen. En lyckad plan bör inkludera emotionellt stöd, fysioterapi och träning, eventuell samtalsterapi samt aktivt främjande av socialt umgänge. Med rätt kombination av stödinsatser ökas chanserna för en stabil psykosocial anpassning och en bättre livskvalitet på lång sikt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online