Motiverande samtal (MI) är en samtalsmetod som syftar till att hjälpa klienten att identifiera, analysera och lösa sin ambivalens kring ett specifikt problem. Metoden fokuserar på att förändra en individs motivation till skadliga beteenden. Motiverande samtal beskrevs för första gången av professor William R. Miller i en artikel från 1983 i tidskriften Behavioral Psychotherapy. År 1991 utvecklade Miller tillsammans med professor Stephen Rollnick metoden vidare i boken Motivational Interviewing, där de fem huvudprinciperna presenterades.
Dr. David B. Rosengren, verksam vid National Health Care for the Homeless Council, sammanfattar de fem principerna som: att skapa en klyfta, att rulla med motståndet, att undvika argumentation, att stärka känslan av "jag kan" samt att uttrycka empati. Detta är grundläggande idéer – och eftersom samtalsmetoderna rör människor finns det alltid variationer och undantag. För att kunna rådgiva på bästa sätt rekommenderas därför samarbete med någon som är certifierad i MI-teknik.
Den första principen innebär att samtalsledaren låter klienten beskriva sina mål och värderingar, för att därefter låta hen beskriva sin nuvarande situation och sina beteenden. Klienten hjälps på så sätt att se gapet mellan sina mål och sin självbild å ena sidan, och sitt faktiska beteende å den andra.
Ett exempel: En person med övervikt tillfrågas om vilken karriär hen drömmer om och svarar "modell". Terapeuten kan då fråga vad en genomsnittlig modell väger, och därefter fråga klienten om hennes egen vikt. Ser klienten inte klyftan direkt kan terapeuten klargöra den med fler frågor, exempelvis: "Vad är skillnaden mellan 90 och 55 kilo?", "Hur många kilo går du ner per dag idag?" och "Hur lång tid skulle det ta dig att gå ner 35 kilo med ditt nuvarande träningsprogram?"
Nästa princip innebär att samtalsledaren inte ska säga emot klienten. Uppstår motstånd bör samtalsledaren byta spår – antingen till nya frågor eller till en annan teknik. Om en klient bestämt hävdar att hen inte är alkoholist, istället för att invända eller bevisa motsatsen, kan terapeuten fråga hur många drinkar klienten tror att en alkoholist dricker under en dag – och därefter fråga hur många drinkar klienten själv dricker.
I linje med föregående princip innebär detta att man aldrig sätter etiketter på klienten. Konfrontation används inte inom motiverande samtal. Målet är att hålla samtalets ton respektfull och icke-dömande, vilket gör att klienten behåller ägarskapet över sina egna slutsatser.
Rådgivarens uppgift är att se till att klienten känner sig kapabel att förändras. Terapeuten kan exempelvis visa videor eller ge klienten en biografi över en person med samma problem som lyckades förändra sitt liv. Om klienten inte tror på egen förmåga att förändras måste detta tas på allvar – genom att fråga varför hen tänker så och utforska vad som hindrar förändringen.
Den femte principen innebär att rådgivaren skapar en atmosfär där klienten känner sig inspirerad och trygg nog att vara öppen och ärlig. Detta uppnås vanligen genom reflekterande lyssnande – att upprepa och verkligen förstå vad klienten säger. Terapeuten ska visa villkorslös positiv omtanke och respekt gentemot klienten.
Det kan kännas kontraintuitivt, men det är sant: när du accepterar personen som den är ökar chansen att hen väljer att förändras. Pressar du och får personen att må dåligt över att inte förändra sig minskar i stället sannolikheten för förändring.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online