Sedan urminnes tider har det funnits en klyfta mellan den idealiserade bilden av krig och det sätt på vilket krig faktiskt utkämpas. Pojkar som leker krig en sommardag, med träsvärd eller plastpistoler, kan peka och "skjuta" varandra utan att föreställa sig vare sig blod eller slakt – för dem är leken ett rent och roligt test av list och snabbhet.
Med tiden och teknikutvecklingen växte dock en ny form av fantasikrig fram genom tv-spelet. Under 1980-talet och tidiga 1990-talet var ett krigsspel i princip inget mer än ett sidscrollande äventyr med obegränsad ammunition och tecknadseffekter. Krigsspelen stod fortfarande på många sätt långt från verkligheten, och deras inverkan på barns och unga vuxnas sinne var troligen ungefär densamma som hos traditionella krigslekar.
Men när 32-bitarsgrafiken och de tredimensionella förstapersonsskjutspelen gjorde entré kunde spelaren för första gången känna sig som att hon gick genom ett öppet fält eller öppnade en dörr där fiendesoldater väntade på andra sidan. Sedan dess har grafiken och speldjupet nått nästan fotorealistiska och livslika proportioner, vilket för oss närmare dagen då en matrisliknande virtuell verklighetsupplevelse blir möjlig.
Problemet med allt detta är att forskare, såsom överstelöjtnant Dave Grossman, har påpekat att långvarig exponering för livslikt videovåld kan börja bryta ner de psykologiska spärrar som annars hindrar människor från att använda våld. Det innebär att personer som spelar våldsamma krigsspel konditioneras till att bli mer kapabla att begå våldshandlingar mot andra. Det betyder inte, som många fruktat, att krigsspel gör människor mer benägna att utöva våld – bara att tröskeln till det sänks.
Människan har, tack vare en kombination av social uppfostran och evolutionära instinkter för gruppöverlevnad, en naturlig motvilja mot att döda andra människor. Även djur uppvisar detta beteende: de skadar ofta konkurrenter av samma art för att visa dominans, men dödar dem sällan. Ett exempel i relation till krigföring är den numera berömda studien från andra världskriget som visade att endast en liten andel av soldaterna faktiskt avfyrade sitt vapen med uttrycklig avsikt att döda. Så även i situationer av stor personlig fara är mycket få människor kapabla till medvetet dödande. Som svar på detta införde militären förändringar i sin utbildning, med skytte mot livslika mänskliga måltavlor och avancerade krigsscenarier för att bryta ner människors naturliga motvilja mot att döda.
Oroväckande nog har överstelöjtnant Grossman och andra forskare funnit att krigsdatorspel har samma effekt. När personen vänjer sig vid livslika scenarier och upprepade gånger dödar imaginära mål ökar också hans förmåga att göra detsamma i verkliga livet. Detta kan ytterligare förstärkas genom deltagande i utomhusspel som paintball eller airsoft, vilka ofta efterliknar verkliga militära träningsmoment.
Lyckligtvis behåller de flesta människor förmågan att kontrollera sitt beteende på ett sätt som hindrar deras våldsamma virtuella liv från att blandas samman med deras normala, icke-våldsamma roll i samhället. Problemet uppstår när känslor av ilska, utanförskap och depression kombineras med den konditionering som sådana spel ger. Som de senaste årens skolmassakrer illustrerar kan den kombinationen vara dödlig.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online