Diagnostiska kriterier för bipolär sjukdom typ II

De diagnostiska kriterierna för bipolär sjukdom typ II fastställs, precis som för andra bipolära tillstånd och psykiska sjukdomar, i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM). Det är American Psychiatric Association (APA) som ger ut denna manual, vilken fungerar som ett internationellt referensverk inom psykiatrin.

Kännetecken

Bipolär sjukdom typ II kännetecknas främst av hypomani – en mildare och kortare form av mani än den som personer med bipolär sjukdom typ I upplever. Enligt Mayo Clinic är just detta det viktigaste särdraget som skiljer de två diagnoserna åt. Vid hypomani är den drabbade ofta mer energisk, produktiv och social än vanligt, men tillståndet leder inte till den svåra funktionsnedsättning som en fullt utvecklad mani kan medföra.

Diagnostiska kriterier

För att kunna få diagnosen bipolär sjukdom typ II krävs att personen har haft minst ett depressivt skov samt minst ett hypomant skov. Till skillnad från bipolär sjukdom typ I förekommer alltså inga fullt utvecklade maniska episoder i sjukdomsbilden.

Tidsram

Ett hypomant skov varar enligt University of Maryland Medical Center (UMM) vanligtvis i ungefär fyra dagar i taget. Personer med bipolär sjukdom typ II har dessutom kortare perioder utan symtom jämfört med personer med bipolär sjukdom typ I, vilket gör att sjukdomen kan kännas mer pågående i vardagen.

Så ställs diagnosen

Vid utredning av bipolär sjukdom används flera olika verktyg. Enligt Mayo Clinic ingår bland annat en fysisk undersökning, blodprover samt en psykiatrisk utredning. Läkaren går då igenom aktuella symtom, tidigare sjukdomsepisoder och eventuell förekomst av psykisk ohälsa i familjen. Blodproven används ofta för att utesluta andra orsaker till symtomen, exempelvis sköldkörtelproblem.

Att tänka på

Du som misstänker att du lider av bipolär sjukdom typ II eller någon annan form av psykisk ohälsa bör alltid söka professionell hjälp. Obehandlad psykisk ohälsa kan påverka alla delar av livet – relationer, arbete och den fysiska hälsan. Med rätt behandling, exempelvis läkemedel i kombination med samtalsterapi, kan dock många personer med diagnosen leva ett stabilt och gott liv.