Stamning eller stammning – finns det någon skillnad?

Ingen skillnad – bara olika ord

Kort svar: det finns ingen skillnad alls. "Stutter" och "stammer" är två engelska ord för exakt samma talstörning, den som på svenska kallas stamning (även stavningen "stammning" förekommer). Oavsett vilket ord som används handlar det om ett talspråkligt funktionshinder som innebär ofrivilliga upprepningar, utdragna ljud samt pauser eller blockeringar i talet.

Vad kännetecknar stamning?

Stamning yttrar sig på flera sätt och varierar från person till person. De vanligaste dragen är:

• Ofrivilliga upprepningar av ljud, stavelser eller hela ord, till exempel "j-j-jag vill..."
• Förlängningar, där ett ljud dras ut betydligt längre än normalt, till exempel "ssssol"
• Blockeringar, där talet fastnar helt och orden inte kommer ut trots att personen försöker
• Undvikanden, där ord byts ut mot lättare alternativ för att slippa stammandet

Många som stammar upplever dessutom fysiska spänningar i ansikte, käke eller bröst, samt oro och stress inför talsituationer.

När uppkommer stamningen?

Stamning börjar oftast i tidig barndom, vanligtvis mellan två och fem års ålder, när språket utvecklas snabbt. Ungefär fem procent av alla barn går igenom en period av stamning, och de flesta växer ifrån den spontant. Cirka en procent av den vuxna befolkningen lever med en mer bestående stamning, och tillståndet är vanligare bland pojkar än flickor.

Kan stamning behandlas?

Ja. Den mest etablerade behandlingen är logopedisk träning, där man lär sig tekniker för att tala mer flytande och hantera de situationer där stamningen är som svårast. Ju tidigare insatser sätts in, desto bättre är prognosen – särskilt hos små barn. Hos en logoped kan både barn, ungdomar och vuxna få individanpassade övningar och råd.

Sammanfattning

"Stutter", "stammer" och "stamning" är alltså olika ord för samma sak: en talrytmstörning med ofrivilliga upprepningar, förlängningar och blockeringar. Skillnaden ligger bara i språket – inte i själva tillståndet.