Det individuella mandatet var en central bestämmelse i Patient Protection and Affordable Care Act (ACA), ofta kallad Obamacare. Bestämmelsen krävde att de flesta amerikanska medborgare och lagliga invånare skulle ha en sjukförsäkring – antingen via en arbetsgivare, en privat försäkring eller ett offentligt program som Medicare eller Medicaid. Mandatet kallades formellt för "shared responsibility payment" men blev i vardagligt språk känt som "sjukvårdsstraffet".
Det individuella mandatet var hörnstenen i ACA:s ambition att utöka sjukförsäkringsskyddet till så många amerikaner som möjligt. Syftet var att lösa problemet med så kallade "free riders" – personer som drar nytta av sjukvårdssystemet utan att själva bidra ekonomiskt. Försäkringsbolag hävdade att denna grupp drev upp premiekostnaderna för alla andra försäkrade, eftersom sjukvårdskostnader ändå måste täckas någonstans ifrån.
Mandatet trädde i kraft 2014, och personer som saknade sjukförsäkring belades med ett skattetillägg. Beloppet varierade beroende på inkomst och ökade successivt över tid:
Vissa undantag gällde, exempelvis för personer med mycket låg inkomst, religiösa skäl eller korta perioder utan försäkring.
År 2017 beslutade Trumpadministrationen, tillsammans med kongressen, att i praktiken avskaffa det individuella mandatet genom att nollställa straffavgiften från och med 2019. Även om kravet tekniskt sett fortfarande finns kvar i lagen, innebär avsaknaden av ekonomiska sanktioner att det inte längre har någon verklig effekt.
Avskaffandet har skapat osäkerhet kring ACA:s långsiktiga framtid. Utan mandatet finns en risk att främst yngre och friskare personer väljer att avstå från försäkring, vilket kan leda till att miljontals amerikaner förlorar sitt skydd och att försäkringspremierna för de kvarvarande försäkrade ökar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online