Dorothea Orems självomsorgsteori räknas som en av de mest inflytelserika inom omvårdnadsvetenskapen. Men vad var det som egentligen drev henne att utveckla denna banbrytande teori? Här går vi igenom de viktigaste bakomliggande faktorerna.
När Dorothea Orem utvecklade sin teori var omvårdnadsvetenskapen fortfarande relativt ung och till stor del byggd på den medicinska modellen. Den modellen fokuserade på diagnos och behandling av sjukdom, medan sjuksköterskor främst hade en stödjande roll gentemot läkarna. Orem menade att omvårdnaden behövde en egen kunskapsbas och ett eget ramverk för att tydliggöra det unika bidrag som sjuksköterskor gör i patientvården.
Orems långa erfarenhet som sjuksköterska, som spände över både sjukhusmiljöer och öppen vård, lärde henne vikten av att vårda patienter holistiskt och förstå deras individuella behov. Hon såg ett tydligt behov av en teori som tog fasta på patientens perspektiv och som betonade sjuksköterskans roll i att främja självomsorg och självständighet.
Orems utbildning inom omvårdnad, tillsammans med hennes studier i psykologi och sociologi, gav henne den teoretiska grund som krävdes för att utveckla sin modell. Hon hämtade inspiration från pionjärer som Florence Nightingale och Hildegard Peplau och integrerade centrala begrepp från psykologi och sociologi i sitt omvårdnadsperspektiv.
I grunden drevs Orems arbete av en stark önskan att förbättra patienternas resultat och höja kvaliteten på omvårdnaden. Hon var övertygad om att ett ramverk med fokus på självomsorg och patientens egen förmåga kunde hjälpa människor att uppnå bättre hälsa och ett större välbefinnande – en tanke som än idag präglar modern omvårdnad.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online