Före 1980-talet betraktade American Psychological Association (APA) behandlingen av missbruk som kulturellt neutral. Den officiella policyn var att terapeuter skulle behandla klienters beroendeproblem utan hänsyn till deras etnicitet eller ras. I takt med att den amerikanska befolkningen blev alltmer mångfacetterad insåg dock terapeuterna att denna "enkelmodell för alla" inte fungerade för ett mångkulturellt klientel. Klienter med olika etnisk eller raslig bakgrund stötte på problem som försvårade deras behandling.
Språkbarriärer skapar flera problem, bland annat när det gäller noggrannheten i bedömningar, den terapeutiska relationen och sekretessen. En framgångsrik missbruksbehandling bygger på en korrekt bedömning av underliggande problem. Språksvårigheter stör dock den kommunikation och gemensamma förståelse som krävs för sådana bedömningar. När terapeut och klient inte delar samma språk uppstår ett avstånd som hindrar uppbyggandet av en förtroendefull terapeutisk relation. När språkbarriärerna är så stora att en tolk måste anlitas väcks dessutom frågor om sekretess.
Stereotyper och fördomar äventyrar bildandet av en terapeutisk relation mellan terapeut och klient. En terapeut som är partisk eller arbetar utifrån felaktiga och stereotypa antaganden riskerar att feldiagnostisera typen av missbruk, eller att diagnostisera missbruksproblem som inte alls existerar. En särskilt skadlig stereotyp är kopplingen av specifika typer av missbruk till vissa etniska eller rasliga grupper.
Att ignorera betydelsen av en klients kulturella eller etniska identitet minskar behandlingens effektivitet. Olika kulturer har exempelvis mycket olika syn på alkoholkonsumtion. Dessutom delar många kulturer inte den "beroende som sjukdom"-modell som ligger till grund för de flesta nuvarande missbruksprogram, och de knyter stor skam till att söka hjälp för missbruksproblem. För att kunna behandla sina klienter effektivt måste terapeuter därför förstå hur klienten ser på sitt eget beroende och på själva behandlingen.
Etniska minoriteter är överrepresenterade bland slutenvårdspatienter med missbruksproblem, särskilt när det gäller tvångsvård. Klienter som tillhör etniska eller rasliga minoriteter avbryter också behandlingsprogram oftare. Studier visar att kulturell främlingskap är en nyckelfaktor bakom otillfredsställande behandlingsresultat för minoritetsklienter, som kan känna sig isolerade från personal och behandlare i en kulturellt okänslig miljö. För att motverka detta har American Psychological Association fastställt riktlinjer som kräver att mångkulturell kompetens ska ingå i alla terapeututbildningar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online