Resultatmätning blir allt viktigare inom området psykisk hälsa. Försäkringsbolag och ackrediterande myndigheter kräver data som visar att en patient med psykisk ohälsa faktiskt förbättras. Detta kan vara svårt att dokumentera i många fall, och därför utvecklar de flesta organisationer egna verktyg för resultatutvärdering baserade på självskattningar. Samtidigt börjar allt fler aktörer och terapeuter använda generella bedömningsinstrument som blivit väl etablerade inom fältet.
Ett sätt att mäta resultat är att notera klientens förmåga att utföra aktiviteter i det dagliga livet (ADL) samt instrumentella aktiviteter i det dagliga livet (IADL). ADL omfattar grundläggande sysslor som att tvätta sig, klä på sig eller äta, medan IADL är mer komplexa uppgifter som ekonomisk planering, städning och matlagning.
Dessa bedömningar görs ofta i form av checklista som bygger på klientens egen rapportering samt observatörernas – terapeutens eller läkarens – bedömning. Listan innehåller frågor om klientens förmåga att ta sitt medicin, laga mat, handla och betala räkningar. Olika organisationer använder olika typer av formulär. Läkarmottagningar använder checklistor för att avgöra om en patient klarar att bo själv, domstolar använder dem bland annat för att bedöma lämplighet som god man eller förvaltare, och Social Security Administration i USA har en ADL-checklista för att fastställa funktionsnedsättning. Grundtanken är att en klient som förbättras successivt klarar fler ADL- och IADL-aktiviteter.
Camberwell Assessment of Need (CAN) är ett behovsbedömningsinstrument för personer med svår psykisk ohälsa. Det är ett intervjubaserat instrument med 22 punkter som täcker olika livsområden hos individen. En psykolog eller terapeut genomför bedömningen genom samtal med klienten. Varje område – exempelvis sexualitet, boende, mat och transport – går klienten och terapeuten igenom tillsammans för att avgöra vilka behov som är uppfyllda respektive ouppfyllda.
Inom vissa verksamheter inom psykisk hälsa används CAN som ett verktyg för resultatutvärdering, där vårdpersonalen gör bedömningen. Genom att regelbundet upprepa CAN kan man se om klienterna får fler behov uppfyllda över tid, vilket betraktas som ett tecken på förbättring.
MOS Core Survey är ett annat etablerat utvärderingsverktyg inom psykisk hälsa. Det utvecklades för en tvåårig studie av patienter med kroniska tillstånd som schizofreni, diabetes och svår depression, och har testats både vad gäller validitet och reliabilitet. Enkäten består av 116 frågor om behandlingsresultat och livskvalitet och bygger helt på patienternas självskattning.
Klienterna fyller i enkäten vid varje besök hos sin vårdgivare eller vid angivna intervaller. Patienterna uppmanas att svara på frågor utifrån en Likert-skala, exempelvis ”Känner du dig utmattad?” där 1 motsvarar ”hela tiden” och 6 ”aldrig”. Andra frågor berör aktiviteter, allmän smärta, känslor och sociala aktiviteter. Enkäten finns tillgänglig online för organisationer och praktiker att använda.
Behandlarens rapport är ett av de vanligaste verktygen för resultatutvärdering inom psykisk hälsa. Organisationer tar fram korta formulär för att följa specifika resultatmått, och behandlarna fyller i formuläret vid varje besök. Psykoterapeuter, kuratorer och psykologer använder rapporten för att ställa specifika frågor till klienterna.
Ofta mäter verksamheterna data som antalet arbetsdagar klienten har haft, eller hur många dagar klienten varit inlagd på sjukhus sedan senaste besöket. Dessa rutinmässiga resultatmätningar registreras vid varje tidpunkt för att kunna följa klientens utveckling. Resultaten förs in i en databas för uppföljning, och organisationen utvärderar sedan klientens framsteg utifrån dessa uppgifter.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online