De flesta kliar sig i huden eller plockar på ett nagelband eller någon annan liten ojämnhet då och då. För vissa människor övergår dock hudplockning från en tillfällig nervös vana till ett okontrollerbart tvång. Enligt Trichotillomania Learning Center kan beteendet bli så genomgripande att det påverkar en persons arbete, sociala liv och familjeliv. Lyckligtvis kan hudplockning, som även kallas dermatillomani eller neurotisk excoriation, behandlas med en kombination av läkemedel och psykologiska terapier.
Enligt Obsessive Compulsive Foundation klassificeras hudplockning som en form av tvångssyndrom (OCD). Det ger ett starkt tvång att gnugga eller plocka på upplevda ojämnheter i huden. I de allvarligaste fallen kan personen gräva så djupt att det orsakar missfärgningar, sår och permanenta ärr, enligt Trichotillomania Learning Center. Personen erkänner oftast att såren är självförvållade, även om de är pinsamma, och klär sig därför ofta i kläder som döljer dem. Trots dessa negativa konsekvenser kan hen inte styra över tvånget att plocka.
Personer som plockar på sin hud kan ägna sig åt beteendet när som helst, men stress tenderar att förvärra problemet. Många beskriver att plockandet ger ett nästan transliknande tillstånd som fokuserar eller lugnar dem medan det pågår. När de sedan ”vaknar” ur tillståndet känner de ofta stark ånger och skam.
Fler kvinnor än män drabbas av hudplockning, och beteendet brukar börja mellan 30 och 40 års ålder, även om det också kan uppträda redan under 20-årsåldern. Besvären varar ofta länge, med en genomsnittlig duration på fem till tolv år.
Hudplockning är främst en psykiatrisk störning och bör därför behandlas av psykiater, psykolog eller kurator. Psykiatriker kan förskriva läkemedel, och enligt Obsessive Compulsive Foundation används ofta selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI), en typ av antidepressiva läkemedel, för att hjälpa till att kontrollera plockbeteendet. Läkemedlen kombineras vanligtvis med samtalsterapi hos en psykolog eller kurator som arbetar med kognitiv beteendeterapi. Denna typ av terapi lär personen att avbryta beteendet med hjälp av en mental signal och istället omdirigera uppmärksamheten till ett mer konstruktivt beteende. Patienten lär sig dessutom hälsosamma metoder för stresshantering som minskar tvånget att plocka.
Eftersom hudplockning orsakar sår behöver många patienter även vård för sina lesionskador och annat hudslitage. Utan behandling finns risk för infektioner eller permanenta ärr. Den fysiska vården utförs oftast av en hudläkare (dermatolog) som kan hjälpa till att läka skadorna och förebygga ytterligare skada.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online