Schizofreni är en kronisk och invalidiserande hjärnsjukdom. Enligt National Institute of Mental Health drabbar schizofreni årligen cirka 1,1 procent av den amerikanska vuxna befolkningen över 18 år. Typiska symtom är hallucinationer, social tillbakadragenhet, vanföreställningar, rörelsestörningar och ett osammanhängande tankemönster. Behandlingen av schizofreni sker i flera väldefinierade faser, där varje fas har sina egna mål och strategier.
När en patient genomgår ett akut psykotiskt episod syftar akutbehandlingen till att förebygga skada, dämpa störande beteenden samt minska allvarlighetsgraden av psykosen och dess symtom. Behandlingen tar också itu med orsakerna bakom episoden, främjar en snabb återgång till högsta möjliga funktionsnivå och bygger en meningsfull kontakt mellan patienten och familjen.
Patienten bör genomgå en grundlig klinisk undersökning som omfattar en heltäckande översikt av den psykiatriska och medicinska sjukdomshistorien. Om patienten inte motsätter sig det bör personer som känner till hans tillstånd intervjuas regelbundet. De vanligaste orsakerna till akuta psykotiska återfall är att patienten slutar ta sin antipsykotiska medicinering, drogmissbruk och stress. Ett återfall kan dock inträffa även när behandlingen pågår. Om utebliven medicinering ligger bakom återfallet bör orsaken analyseras och integreras i den fortsatta behandlingsplanen.
Om inga allvarliga biverkningar föreligger ska läkemedel ges till patienten omgående. Innan läkemedel förskrivs måste psykiatern ta hänsyn till patientens tidigare erfarenheter av antipsykotiska läkemedel. De flesta patienter föredrar oral behandling i tablettform, men vid återkommande återfall kan en långverkande antipsykotisk injektion vara ett lämpligare alternativ.
Stabiliseringsfasen syftar till att sänka patientens stressnivå samtidigt som stödjande metoder används för att minska risken för återfall. Fasens mål är också att hjälpa patienten att anpassa sig i samhället, främja tillfrisknandet och hålla symtomen under kontroll. Om patienten visar framsteg inom ett visst område bör den aktuella strategin fortsätta i minst sex månader. Att avbryta medicineringen eller sänka dosen i förtid under denna fas kan leda till återfall och att symtomen blossar upp igen.
Biverkningar som uppstod under akutskedet måste kontinuerligt utvärderas, och medicineringen bör justeras för att minimera besvären. Behandlingsavbrott bör undvikas helt, eftersom patienter som är känsliga för återfall efter ett akut episod behöver kontinuerligt stöd för att fungera i sitt vardagsliv och i samhället.
Den stabila fasen, även kallad underhållsfasen, strävar efter att hålla symtomen under långsiktig kontroll och fokuserar på att förbättra patientens sociala funktionsförmåga och livskvalitet. Målet är att både symtom och eventuella återfall behandlas korrekt och att övervakningen av behandlingens biverkningar fortsätter. Med patientens godkännande bör nära kontakter upprätthållas med personerna i patientens innersta krets – människor som står tillräckligt nära för att kunna upptäcka tidiga tecken på nya symtom eller situationer som kan leda till återfall eller försämrad funktionsförmåga.
Sjukhusvård rekommenderas generellt när patienten bedöms utgöra ett hot mot sig själv eller andra och behöver kontinuerligt stöd och tillsyn. Om det är oklart om sluten vård krävs bör alternativa, samhällsbaserade behandlingsformer övervägas, exempelvis dagvård på sjukhus. Dagvårdsprogram har ingen tidsbegränsning och används för att ge långsiktigt stöd till patienter som har svårt att klara sin vardag på egen hand men som inte behöver ligga inne på sjukhus.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online