De flesta förknippar mjöldryga med råg, men svampen angriper i själva verket en lång rad andra sädesslag och gräs. Det finns hela 35 olika stammar av Claviceps purpurea, svampen som bildar mjöldryga, och de skiljer sig åt både i sammansättning och i styrka.
Så kallad rågmjöldryga, Claviceps purpurea, förekommer inte bara på råg utan även på många andra grödor och vilda gräs. Bland värdväxterna märks rågvete (triticale), vete, durumvete, korn, havre, kvickgräs, pinngräs, losta, kolvhirs, rajgräs, hundäxing, timotej och vildråg. Värdväxtens art samt de rådande odlingsförhållandena gör att mjöldrygans kemiska sammansättning och alkaloidhalt kan variera kraftigt mellan olika fynd.
En studie från det amerikanska jordbruksdepartementet (USDA), publicerad i november 2010, visade att mjöldryga som växer på vilda gräs är mer potent än den som hittas på odlade sädesslag. En intressant förklaring kan vara ett symbiotiskt förhållande, där svampen hjälper värdväxten genom att bekämpa vissa arter av fjärilslarver och andra insekter – vilket i sin tur kan påverka svampens produktion av alkaloider.
Eftersom mjöldryga förekommer i nästan all spannmål har USDA fastställt nivåer som bedöms som acceptabla. Överstiger halten dessa värden klassas sädesslaget som "mjöldrygeangripet" (engelska: "ergoty"). För vete ligger gränsen vid mer än 0,05 procent sklerotier efter vikt, för råg vid mer än 0,3 procent, och för rågvete, havre och korn vid mer än 0,1 procent. Dessa gränsvärden används för att skydda konsumenter från ergotalkaloider, vilka i högre halter kan orsaka allvarliga förgiftningar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online