Den invandrade befolkningen i USA kan stöta på språkbarriärer beroende på hur väl de behärskar engelska. Vårdpersonal måste övervinna dessa barriärer för att kunna skapa en fungerande kommunikation när sjukdomar ska diagnostiseras och behandlas. Genom att vidta åtgärder för att minska klyftan mellan patient och vårdgivare kan sjukhuset eller kliniken erbjuda bättre vård och bygga upp ett större förtroende bland patienter som inte talar engelska.
Utbildade tolkar är nödvändiga för att vårdpersonal ska kunna inhämta korrekt information från patienter och förmedla rätt behandling. När vårdgivare inte har tillgång till utbildade tolkar tvingas patienterna förlita sig på familj eller vänner. Även om en vän eller familjemedlem talar flytande både engelska och patientens språk, översätts medicinsk terminologi som "blodtryck" eller "allergier" ofta inte mellan språken, eller så är termerna okända för tolken. När patienten känner tolken väl kan hen dessutom tala mindre fritt om åkommor som rör sexualitet eller andra potentiellt pinsamma ämnen.
I studien "Overcoming Language Barriers With Foreign-Language Speaking Patients", som genomfördes vid universitetssjukhuset i Genève, fann forskarna att 66 procent av vårdpersonalen av ekonomiska skäl föredrog att arbeta med "ad hoc"-tolkar, som familjemedlemmar, vänner eller outbildade tvåspråkiga kollegor. För patienternas bästa måste sjukhus och kliniker därför verka för finansiering eller omfördela medel till skickliga, professionella tolkar.
Även när tolkar finns tillgängliga kan medicinska dokument glömmas bort och lämnas enbart på engelska. Dessa dokument omfattar eftervårdsinstruktioner, information om sjukdomen eller en allmän vårdguide. Att inte tillhandahålla denna information på patientens modersmål skapar ett hinder för patientens förståelse av sin egen hälsa. Utan tydliga kunskaper om förebyggande vård och vård efter operation riskerar patienten att drabbas av ytterligare hälsoproblem.
Medicinska dokument bör alltid finnas tillgängliga på engelska samt på de språk som talas av stora befolkningsgrupper i det omgivande området. När en patient får vård och de medicinska dokumenten inte har översatts, bör tolken översätta dokumentet innan patienten lämnar vårdinrättningen.
Sjukhus och mindre kliniker utbildar sin personal i att bemöta patienter med begränsade engelskkunskaper. Utbildningen kan omfatta tillgång till språkkurser i ett av områdets dominerande språk. Även om det kan ta många år att behärska ett främmande språk skapar det självförtroende och förtroende hos patienterna, och gör det möjligt för vårdpersonalen att lyssna med och verifiera informationen som förmedlas mellan patient och tolk.
Kulturell medvetenhet i bemötandet av patienter som inte talar engelska ökar också förtroendet mellan patienten och kliniken personal. Känslighetsutbildning omfattar hur man hanterar kulturella skillnader mellan olika befolkningsgrupper samt icke-verbal kommunikation när språket utgör ett hinder.
Sjukhus och kliniker som bygger relationer med lokala samhällscentra får tillgång till värdefull information om tolkar. De får även inbjudningar till särskilda seminarier om kulturell kompetens. Samhällscentra kan baseras på nationalitet, region, tro eller på den gemensamma flykting- eller invandrarerfarenheten.
Vårdgivare erbjuder i sin tur seminarier och tjänster till samhället inom förebyggande hälsa och screening, och får i gengäld en plats i styrgruppen eller möjlighet till kostnadseffektiv marknadsföring – ett samarbete som gynnar båda parter.
Genom att kombinera professionella tolktjänster, översatta dokument, kulturell utbildning och lokala samarbeten kan vårdinrättningar effektivt bryta ner språkbarriärer. Resultatet blir en tryggare vårdmiljö där alla patienter, oavsett språk, får likvärdig och begriplig vård.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online