Diagnostik innebär att identifiera en sjukdoms natur och orsak. Sjukdomar och tillstånd diagnostiseras genom att läkaren observerar tecken, symtom och testresultat kopplade till ett visst hälsoproblem eller flera samtidiga problem. Vissa diagnostiska tester är invasiva, medan andra kräver mycket liten insats från patienten. De vanligaste diagnostiska metoderna inkluderar direkt undersökning, explorativ kirurgi, blodanalys, analys av kroppsvätskor och vävnader samt radiologi.
Direkt undersökning är en av de enklaste och mest kostnadseffektiva metoderna för att diagnostisera sjukdom. Läkaren observerar patienten, eller en specifik kroppsdel, och gör en bedömning utifrån vad som syns. Metoden är särskilt användbar vid besvär som påverkar kroppens yta, exempelvis svampinfektioner, cellulit och kontaktallergiska reaktioner. Kan ingen diagnos ställas direkt kan dessa yttre tecken ofta ge värdefulla ledtrådar till vilket underliggande tillstånd som föreligger.
Palpation, alltså att läkaren känner efter på kroppen med händerna, är en central del av den direkta undersökningen. Genom att palpera kan svullnader, spänningar, knutor och ömhet upptäckas som inte syns med blotta ögat.
Explorativ, eller diagnostisk, kirurgi är en annan undersökningsmetod. Den används dock främst när andra metoder inte räcker till, eftersom den i de flesta fall kräver att patienten sövs ner och att en del av kroppen öppnas.
En noggrann sjukdomshistoria hjälper läkaren att ställa rätt diagnos och används ofta tillsammans med någon av de övriga metoder som beskrivs här.
Testning av kroppsvätskor eller vävnader är relativt invasivt, men betydligt mer avgörande än direkt undersökning. Mänskligt blod innehåller många komponenter som alla spelar en viktig roll för kroppens homeostas, dess interna balans. Genom att ta ett blodprov och analysera det i mikroskop eller med datorstöd kan avvikelser snabbt identifieras. Förhöjda vita blodkroppar kan exempelvis tyda på leukemi, medan låga halter hemoglobin kan indikera anemi. Även infektioner, parasiter och virus kan upptäckas. Blodprovstagning är ofta det första steget i många diagnostiska processer.
Förutom blod kan även andra kroppsvätskor analyseras, såsom urin, avföring, vaginalsekret, sädesvätska, ryggmärgsvätska, saliv och sputum (upphostat slem).
Vävnad kan tas från i princip var som helst i kroppen, något som kallas biopsi. Provet undersöks sedan för avvikelser, exempelvis cancerförändringar.
Radiologi innebär att man tar bilder av kroppens insida. Detta görs med olika apparater som producerar olika typer av bilder, exempelvis röntgen, datortomografi (CT), magnetresonanstomografi (MR) och ultraljud.
Ingen av dessa metoder är särskilt invasiv, men vissa kan ändå innebära viss belastning för patienten. En MR-undersökning använder magneter för att skapa detaljerade bilder av en kroppsdel, men många känner obehag inför undersökningen eftersom den genererar höga ljud och ofta innebär att patienten ligger stilla i ett trångt utrymme under lång tid. Röntgen och CT utsätter dessutom kroppen för strålning, vilket kan väcka oro om patienten är gravid eller behöver genomgå undersökningarna upprepade gånger under livet. Undersökningarna är också kostsamma – en MR kan i vissa fall kosta över 10 000 kronor.
Ibland påbörjas behandling av en sjukdom innan diagnosen formellt har fastställts. Vet läkaren inte exakt vad problemet beror på kan ett antagande göras och en behandling provas för att se om besvären förändras eller svarar. Gör de det är chansen stor att antagandet var korrekt. Uteblir responsen kan läkaren i stället oftast utesluta det misstänkta tillståndet.
Denna metod används endast när behandlingen är skonsam och medför liten eller ingen risk, eller när patienten lider av ett tillstånd där dröjsmål skulle orsaka större skada än den tid det tar att diagnostisera problemet ordentligt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online