Passiva och aktiva förebyggande strategier är två typer av tekniker för att förebygga skador. De skiljer sig åt främst i hur mycket mänsklig handling som krävs för att tekniken ska fungera effektivt. Program för skadeförebyggande använder ofta en kombination av båda dessa strategier för att uppnå bästa möjliga skydd.
Passivt skadeförebyggande innefattar tekniker som är utformade för att förebygga skador utan att någon mänsklig handling krävs för att de ska vara effektiva. Det handlar om automatiska säkerhetsfunktioner som skyddar användaren oavsett beteende. Exempel på passiva strategier är bättre utformade vägar, krockkuddar i bilar samt statligt reglerade flamskyddade babykläder.
Aktivt förebyggande kräver däremot en individuell insats för att fungera korrekt. Dessa åtgärder bygger på att allmänheten utbildas om de säkraste handlingsalternativen och att människors beteende förändras för att öka deras egen säkerhet. Exempel på aktiva förebyggande tekniker är användning av säkerhetsbälten, att kontrollera badvattnets temperatur innan ett barn badas samt upprättandet av nykterhetskontroller i trafiken.
I tillämpningen kombineras passiva och aktiva strategier oftast som en del av en omfattande plan för att förebygga skador. Att skydda barn mot skador innebär till exempel den passiva strategin med barnsäkra medicinflaskor, tillsammans med den aktiva tekniken där föräldrar ser till att giftiga material hålls utom räckhåll för barnet.
En studie genomförd av Center for Injury Research and Policy vid Columbus Children's Hospital visade att passiva förebyggande tekniker i babygångvagnar minskade antalet skador med hela 76 procent mellan 1990 och 2001. Även om passiva tekniker kan vara mer effektiva i vissa situationer är det inte alltid möjligt att implementera dem. Svårigheter att ta fram en lämplig passiv lösning, rådande samhällsnormer och brist på resurser kan göra att man inte enbart kan förlita sig på passiva tekniker – då behövs aktiva strategier som komplement.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online