Ögonspecialister använder flera olika metoder för att registrera och tolka ögonaktivitet, och varje metod har en egen apparat som är särskilt utvecklad för ändamålet. Läkare som undersöker näthinnans hälsa och forskare som studerar levande organismer arbetar med dessa instrument. Apparaterna följer ögats rörelser för att avgöra var ögat befinner sig samt vilka horisontella och vertikala rörelser det gör när det utsätts för en stimulans – oftast ett starkt ljus.
En elektrookulograf mäter ögats rörelser, där både horisontella och vertikala rörelser registreras var för sig. Metoden går ut på att elektroder placeras på patienten; elektroderna fångar upp små elektriska spänningar från området runt ögat som sedan registreras av apparaten. Mätvärdena bygger på mörkeradaptation och förändringar i ögats metaboliska tillstånd.
University of Liverpool konstaterar att det finns rapporter om att ögats hastighet när det rör sig kan bidra med en extra komponent till avläsningarna, och menar att metoden därför inte är helt tillförlitlig för kvantitativa mätningar, särskilt inte av medelstora och stora sackader. Samtidigt lyfts fördelen fram: elektrookulografi är en billig, enkel och icke-invasiv metod för att registrera stora ögonrörelser.
Infraröd okulografi använder infrarött ljus som inte kan uppfattas av det mänskliga ögat, vilket innebär att patienten inte distraheras av ljuset under undersökningen. Tekniken bygger på principen att ett stationärt ljus riktat mot patientens öga får ögonrörelsen att variera, och att denna varians syns när ljuset reflekteras tillbaka mot en detektor i apparaten.
Rummets naturliga belysning, det så kallade omgivningsljuset, påverkar inte mätresultatet eftersom detektorerna endast fångar upp det reflekterade infraröda ljuset. Metoden är särskilt effektiv för att registrera horisontella ögonrörelser.
Ögats position kan också avläsas utifrån bilder och videoinspelningar av patientens öga. Vissa apparater skapar så kallade Purkinje-bilder med hjälp av ett starkt ljus som ger en reflektion av ljuskällan från olika ytor i ögat – framsidan och baksidan av både hornhinnan och linsen. Genom att jämföra flera av dessa stillbilder kan förändringar i ögats rörelser spåras över tid.
Samma teknik kan även kombineras med datorprogram och en videobaserad avbildningsenhet som identifierar pupillen och dess centrum för att följa vertikala och horisontella rörelser. Enligt University of Liverpool tenderar bildbaserade metoder dock att ha lägre tidsupplösning än infraröda tekniker, och även den rumsliga upplösningen kan vara begränsad.
Sklerala sökspole-apparater fungerar genom att en anulus – en modifierad kontaktlins med små trådspolar inuti – förs in i patientens öga. För att kunna mäta både horisontella och vertikala rörelser krävs två anulus. Principen bygger på att en spole som rör sig i ett magnetfält skapar en signal som visar exakt var ögat befinner sig.
University of Liverpool förklarar att en tråd från spolen lämnar ögat vid den temporala ögonvrån, medan magnetfältet genereras av två fältspolar som placeras på vardera sidan om huvudet. Signalen skickas till apparaten, som tolkar data. Eftersom metoden är invasiv används sökspole-tekniken främst inom kliniska prövningar – men den erbjuder samtidigt möjligheten att registrera en mycket bred variation av ögonrörelser.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online