Medicinska standarder för god praxis – vad de är och varför de spelar roll

Standarder för medicinsk praxis ska fungera som en vägledning för sjukvårdspersonal i sitt dagliga arbete. Dessa standarder bygger på de sedvänjor och det accepterade beteende som råder bland professionens nuvarande utövare. De utgör med andra ord ett mått på vad som betraktas som ansvarskysam och korrekt vård inom respektive specialitet.

Olika typer av standarder

Enligt MedMalRx finns det medicinska standarder för praktiskt taget varje område inom den medicinska professionen. Separata standarder för god praxis har tagits fram för bland annat anestesiologi, kiropraktik, intensivvård, tandvård, dermatologi, hematologi, hospitalsmedicin, immunologi och infektionssjukdomar, neurologi, sjuksköterskor med specialistkompetens, onkologi, patologi, pediatrik, plastikkirurgi, allmän kirurgi, radiologi samt urologi.

Att tandläkare exempelvis följer egna standarder skiljer sig från de som gäller för sjuksköterskor eller barnläkare. Detta gör att bedömningen av vårdkvalitet alltid måste ske utifrån den specifika specialitetens normer och förväntningar.

Joint Commissions standarder

Joint Commission betraktas som den högsta standarden för kvalitet och patientsäkerhet inom hälso- och sjukvården. En vårdorganisation som uppfyller dessa krav på vård kan få ackreditering. Ackrediteringen är frivillig, men den ger organisationen en nationellt erkänd status som kvalitetsinstitut.

En organisation som är ackrediterad av Joint Commission får dessutom en extra fördel: den blir undantagen från Medicare-undersökningar, vilket sparar både tid och administrativa resurser.

Betydelse vid vårdskadestämningar

De medicinska standarderna för god praxis är särskilt avgörande i mål om vårdskada, så kallad malpractice. För att en patient ska kunna vinna en sådan process måste hen kunna bevisa att vårdpersonalen handlat i strid med gällande standarder för praxis, samt att ingen annan rimlig och kompetent yrkesutövare skulle ha agerat på samma sätt under motsvarande omständigheter.

Detta innebär att standarderna inte bara fungerar som ett internt riktmärke för vården, utan också som ett juridiskt referensramverk när frågan om vårdslöshet ska bedömas i domstol.