Public Law 104-191, mer känd som Health Insurance Portability and Accountability Act of 1996 (HIPAA), blev lag den 21 augusti 1996. Lagen innehåller riktlinjer för spridning och skydd av individuellt identifierbar hälsoinformation. Riktlinjerna berör vårdtagare, vårdpersonal, försäkringsbolag och forskare. Konsumenter kan få detaljerad information om olika delar av lagen via webbplatsen för det amerikanska hälsodepartementet (U.S. Department of Health and Human Services).
HIPAA behandlar den enkla informationsdelning som elektronisk journalföring möjliggör. Lagen är utformad för att skydda individer mot olämplig spridning av deras medicinska information och definierar vad som får delas, vad som inte får delas utan tillstånd samt vilken del av sina egna journaler patienten har rätt att ta del av.
De tydliga gränser som lagen drar ger konsumenten försäkran om att informationen skyddas mot godtycklig publicering. Lagen erbjuder vägar till upprättelse om ett intrång skulle ske, samt sanktioner för dem som bryter mot lagen. Eftersom förväntningarna är tydligt uttalade för alla parter eliminerar HIPAA oklarheter kring vad som är konfidentiellt och inte.
HIPAAs sekretessregel (Privacy Rule) gäller alla typer av patientinformation – skriftlig, muntlig eller elektronisk – som kan kopplas till patienten. Säkerhetsregeln (Security Rule) täcker elektronisk säkerhet och ställer krav på dem som förvarar skyddad information att aktivt förebygga intrång. Läkaranteckningar i patientjournalen, laboratorieresultat, samtal mellan vårdgivare om en patient, faktureringsuppgifter på vårdgivarens kontor samt information som skickas till försäkringsgivare omfattas allt av detta skydd.
Patienter förlitar sig på HIPAA för rätten att ta del av sin egen medicinska journal och lägga till rättelser vid behov. De kan känna trygghet i att informationen endast delas med dem som har ett legitimt behov av att se den eller med dem som patienten gett tillstånd till. Patienten har dessutom rätt att få en rapport som redovisar vem som tagit emot hens information.
Känner sig patienten hotad kan hen begära att testresultat och telefonsamtal skickas till en alternativ adress eller ett annat telefonnummer. Vårdgivare måste respektera en sådan begäran om kontakt på annan plats än patientens hem.
Vårdgivare får inte diskutera en patients fall med andra yrkesverksamma som inte ingår i vårdteamet, om inte patienten medger tillstånd.
Vårdpersonal får dock rapportera statistisk information till statliga tillsynsorgan som folkhälsomyndigheter och Centers for Disease Control (CDC). En läkare kan exempelvis rapportera totalt 27 behandlade influensafall, men inte identifiera de enskilda patienterna.
Försäkringsbolag måste vidta alla rimliga åtgärder för att skydda den information som lämnats till bolaget i samband med handläggning av försäkringsärenden. De får inte lämna ut individuellt identifierbar information till dem som inte har behov av uppgifterna.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online