Radiografier är bilder som skapas genom att exponera röntgenfilm för joniserande strålning. Specialiserade komponenter i bildmottagarna säkerställer rätt penetration, kontrast och densitet för att ge en tydlig och diagnostiskt användbar bild. Radiograferna som hanterar utrustningen ansvarar för att utföra regelbundna kvalitetssäkringsåtgärder för att säkerställa jämn prestanda och skydda patienterna. Standardröntgenfilm är dock känslig för flera faktorer som kan leda till överexponering.
Röntgenfilm liknar vanlig fotografisk film på så sätt att ljus med de flesta våglängder kan orsaka överexponering. Detta innebär att filmen måste bearbetas i ett mörkrum. Röda säkerhetsljus gör det möjligt för personalen att se i rummet utan att exponera filmerna. Överexponering kan även uppstå om röntgenkassetter är deformerade, spruckna eller inte helt stängda, eftersom ljus då kan tränga in och påverka filmen.
Oerfarna radiografer använder ibland för hög exponeringsteknik när bilder tas. Exponeringsteknik avser två faktorer: mAs (milliamperesekunder) och kVp (kilovolts toppvärde). Dessa styr filmens densitet respektive kontrast. Om röntgenexponeringen överskrider den nivå som behövs blir bilden överexponerad, vilket ofta beskrivs som att radiografien "bränns ut".
Precisionsmätningsinstrument som kallas dosimetrar finns i bildmottagarna på röntgenbord och upprättstående stativ. Dosimeterns uppgift är att mäta den strålning som passerat genom patienten och automatiskt avsluta exponeringen när rätt nivåer av mAs och kVp har uppnåtts. Fungerar dosimetern inte som den ska – exempelvis på grund av ett fel i reservtimmern – kan resultatet bli överexponering och en onödigt hög stråldos för patienten.
Genom regelbundna kontroller av utrustningen, korrekt hantering av film och kassetter samt god utbildning av personalen kan risken för överexponerade röntgenbilder minimeras betydligt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online