Credentialing, det vill säga kvalificeringskontroll och verifiering av vårdpersonalens behörighet, syftar till att skydda patientsäkerheten, minska medicinska misstag och höja kvaliteten på den vård som levereras. Vårdgivare finns i två huvudformer: personal och organisationer. Institutionella vårdgivare genomgår ackreditering (av organisationen som helhet) och/eller certifiering (av specialiserade program) hos Joint Commission. Medicinsk personal legitimeras av delstatliga eller federala myndigheter, och samtliga legitimerade måste uppfylla standardiserade krav på utbildning, praktisk träning och erfarenhet för att få utöva sitt yrke på ett ansvarfullt och etiskt sätt.
Medicinsk personal – läkare, sjuksköterskor och olika typer av terapeuter – kräver specialiserade kunskaper och färdigheter innan de legitimeras av statliga eller federala myndigheter för att utöva sitt yrke. Att arbeta med frågor som rör liv och död förutsätter en specialiserad kunskap och erfarenhet som allmänheten inte besitter. Den stora publiken har varken kunskapen eller expertisen att bedöma om den vårdpersonal som behandlar dem är behörig, eller om de diagnostiska metoder och behandlingsalternativ som erbjuds är giltiga, nyttiga och rimliga – eller i värsta fall verkningslösa och farliga. Genom att legitimering krävs ges allmänheten ett visst skydd mot kvacksalvare, bluffmakare och inkompetenta praktiker.
För institutionella vårdgivare granskar Joint Commission hur organisationerna hanterar så kallade sentinel events, allvarliga oväntade händelser, som en del av sin ackrediteringsprocess. Detta omfattar alla fullständiga ackrediteringsgranskningar samt slumpvisa oanmälda besök och, vid behov, granskningar med särskild anledning. Inspektioner på plats av Joint Commissions personal har historiskt ingått i ackrediteringsprocessen. Vårdorganisationer, såsom managed care-företag, utvärderas i stället av National Committee for Quality Assurance (NCQA).
Credentialing föregår alltid privilegering. Credentialing innebär verifiering av utbildning (inklusive löpande medicinsk fortbildning) samt kontroll av att legitimeringskraven är uppfyllda. Privilegering omfattar i sin tur credentialingen. För att få arbeta inom institutioner och organisationer, exempelvis sjukhus, måste medicinsk personal beviljas särskilda privilegier. En privatpraktiserande läkare får endast behandla sina patienter vid institutioner som har gett läkaren dessa privilegier. Innan privilegier beviljas måste sjukhuset undersöka och verifiera läkarens legitimation, bakgrund och erfarenhet för att bland annat säkerställa att läkarens privilegier inte har återkallats med angiven anledning vid någon annan institution, att läkarens legitimation att utöva medicin inte har indragits och att läkaren inte har dömts för brott som skulle kunna skada dennes praktik.
Privilegering är en känslig process som sköts internt och skyddas från offentlig insyn. Sekretessen kring processen gynnar både oskyldiga och kompetenta läkare samt allmänheten, eftersom den säkerställer större objektivitet och oberoende samtidigt som otillbörlig manipulation av processen för att tjäna enskilda intressen förhindras.
Ett växande offentligt tryck efter information om läkare och vårdgivare vars resultat inte håller måttet har skapat en efterfrågan på öppen data, så att allmänheten själva ska kunna jämföra olika vårdgivare. Sådana offentliga betyg är dock bristfälliga och potentiellt skadliga. De kan liknas vid att jämföra äpplen med kött, eftersom allmänheten saknar full kännedom om fakta och omständigheter och eftersom vetenskapliga principer utelämnas ur beräkningarna. Betygen bygger ofta på anekdoter och är snedvridna snarare än vetenskapliga, realistiska eller rimliga. Allmänhetens krav på enkla, automatiska svar riskerar därmed att undergräva de skyddsmekanismer som regeringar och oberoende organisationer byggt upp för att skydda allmänheten – även mot dess egna missförstånd.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online