Health Insurance Portability and Accountability Act (HIPAA) blev lag 1996. Lagen infördes ursprungligen för att individer skulle kunna behålla sin sjukförsäkring vid byte av arbetsgivare, men utökades senare till att omfatta frågor som integritet och säkerhet kring patienters hälsouppgifter, sjukvårdsbedrägeri och missbruk samt standardiserade element för elektronisk överföring av patientinformation, så kallad e-PHI, vid ersättningsansökningar. E-PHI-elementen har en direkt koppling till medicinsk kodning.
Medicinsk kodning innebär att numeriska och alfanumeriska koder tilldelas patientdiagnoser och behandlingar i syfte att underlätta ersättning och rapportering. Koderna ger ett komprimerat sätt att redovisa lång och detaljerad medicinsk information. Exempelvis representerar koden 943.11 en första gradens brännskada på underarmen. Genom att omvandla diagnoser och behandlingar till numeriska format blir det enkelt att söka, hämta och skicka data.
Innan HIPAA trädde i kraft låg sjukvårdssektorn efter andra branscher när det gällde informationshantering. Medan exempelvis bankväsendet hade gått över till elektroniska format, hanterade sjukvården fortfarande mycket av sin information på papper. Pappersbaserat informationsutbyte är kostsamt, och sektorn behövde ett sätt att spara pengar och arbeta mer effektivt. Elektroniskt datautbye – EDI (Electronic Data Interchange), alltså elektroniska "dataelement som hjälper till att identifiera innehållet i en transaktion" – erbjöd ett sätt att arbeta smidigare. Enligt Centers for Medicare and Medicaid Services omfattar EDI information om "anspråk och besöksuppgifter, betalningar och remitteringsbesked, anspråksstatus, behörighet, anmälan och avanmälan, remisser och godkännanden samt premiebetalningar", vilket korrelerar direkt med processen för medicinsk kodning.
Som en del av HIPAA:s titel II, Administrative Simplification, finns en särskild regel om transaktioner och kodsystem. "Täckta enheter" – det vill säga alla vårdorganisationer som omfattas av HIPAA-lagen – är skyldiga att följa den standardiserade kodningen. Under denna del ställer HIPAA också krav på standardiserade diagnos- och procedurkoder.
Branschen för medicinsk kodning och fakturering hade etablerat kodningssystem redan innan HIPAA. Därför utsåg lagen de välkända kodningssystemen till standard för rapportering av diagnoser, procedurer och läkemedel. För verksamheter hos läkare används systemet Current Procedural Terminology (CPT-4). ICD-9, International Classification of Diseases i nionde revisionen, används för att identifiera sjukhusdiagnoser och slutenvårdsprocedurer. Current Dental Terminology (CDT) och National Drug Codes (NDC) är standarder för tandvårds- respektive läkemedelsbranschen. Enligt HIPAA måste varje täckt enhet som rapporterar e-PHI-information för ersättning följa dessa standardkodningssystem.
I oktober 2013 uppdaterades ICD-9-systemet till ICD-10. HIPAA förutsåg denna förändring och inkluderade därför terminologi i lagen som utsåg den uppdaterade ICD-10 till ett av de obligatoriska standardkodsystemen när den implementerades. Det nya ICD-10-systemet ger större detaljrikedom i koderna, vilket underlättar delning och ökad tillgänglighet av patienters hälsouppgifter.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online