Ett olyckligt nålstick kan väcka stark oro och ångest hos den som drabbas. Därför har hälso- och sjukvården samt myndigheter investerat betydande resurser i forskning och standardiserade skyddsåtgärder för att förebygga nålstick – och i tydliga riktlinjer för vad som ska göras när en olycka ändå inträffar.
Blodburna patogener är mikroorganismer som finns i blod eller andra kroppsvätskor och som kan orsaka sjukdom. De överförs genom kontakt med förorenat blod och kroppsvätskor. Ett olyckligt nålstick kan leda till att en person kommer i kontakt med dessa patogener, vilket gör snabb och korrekt hantering avgörande.
De vanligaste sjukdomarna efter en nålsticksskada är hiv (humant immunbristvirus), hepatit B (HBV) och hepatit C (HCV). Hiv är viruset som orsakar aids (förvärvat immunbristsyndrom), den slutgiltiga och dödliga fasen av hiv-sjukdomen. Många människor lever dock med hiv i flera år utan att utveckla aids. Hepatit påverkar leverfunktionen och kan även den vara dödlig.
Hälso- och sjukvårdspersonal – inklusive läkare och sjuksköterskor, laboratoriepersonal, ambulanspersonal samt städpersonal – löper en av de högsta yrkesriskerna för nålsticksolyckor. Arbetsuppgifter som blodprovstagning, läkemedelsadministrering, kirurgiska ingrepp, analys av blod- eller vävnadsprover samt städning efter dessa procedurer kan leda till olyckliga arbetsskador med nålstick.
Om du sticks av en nål eller annat vasst föremål, eller om blod eller annat potentiellt smittsamt material kommer i kontakt med dina ögon, näsa, mun eller skadad hud, ska du omedelbart spola det utsatta området med vatten och rengöra eventuella sår med tvål och vatten eller ett huddesinfektionsmedel om sådant finns tillgängligt. Anmäl därefter incidenten till din arbetsgivare och sök omedelbar vård. Många arbetsgivare har en rutinmanual med tydliga steg att följa för att säkerställa att alla riskminskande åtgärder vidtas.
I samband med det första läkarbesöket efter ett nålstick tas blodprov för ett bastest, som kontrollerar om det finns virus eller misstänkta antikroppar. Ytterligare blodprov tas normalt sex veckor, tolv veckor och sex månader efter exponeringen för att upptäcka eventuell virusaktivitet. En utökad hiv-uppföljning (vanligtvis tolv månader) rekommenderas för personer som smittats av hepatit C efter exponering mot en källa som bär på både hiv och hepatit C. Hivtestning bör dessutom utföras på varje exponerad person som uppvisar symtom förenliga med ett akut retroviralt syndrom, oavsett hur lång tid som gått sedan exponeringen.
PEP är en förkortning av postexpositionsprofylax – de läkemedel som ordineras till personer som drabbats av ett nålstick och söker behandling medan de väntar på resultaten av olika blodprover. Vid hiv-exponering består PEP av antiretrovirala läkemedel. Vid hepatit B-exponering används hepatit B-immunglobulin tillsammans med vaccin mot hepatit B. Antiretrovirala läkemedel används däremot sällan vid exponering för hepatit B eller hepatit C.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online