Tidigare var det enda sättet att kontrollera en patients arteriella syrenivå att ta blod från en artär för analys – en tidskrävande och potentiellt farlig procedur. Metoden används fortfarande och är oumbärlig inom akut- och intensivvården när en patient befinner sig i kritiskt tillstånd. Det säkraste, snabbaste och minst invasiva sättet att bestämma en patients syremättnad är dock med en pulsoximeter.
Pulsoximetri mäter en patients arteriella syremättnad (SaO2) på bara några sekunder. Mätningar via artärblodgaser (ABG) kan däremot ta flera minuter att få fram: blodet tas vanligtvis av specialiserad vårdpersonal, transporteras till blodgaslaboratoriet, analyseras och rapporteras slutligen tillbaka till läkaren. En ABG-analys ger mer information än enbart syrenivån och är avgörande i nödsituationer, men oximetri är lika viktigt för att säkerställa att patienten inte onödigt utsätts för effekterna av hypoxi.
Även om pulsoximetrar inte är lika precisa som ABG-mätningar ger de korrekta värden hos de flesta patienter, särskilt i nödsituationer där varje sekund räknas. Instrumentet bör dock inte användas slarvigt vid vissa kroniska tillstånd, exempelvis kroniskt obstruktiv lungsjukdom (KOL), där patienten kan ha kroniskt låga syrenivåer och att höja dem för kraftigt kan vara farligt.
Det krävs lite eller ingen utbildning för att utföra pulsoximetri. De flesta oximetrar har endast en knapp, och så länge sensorn placeras på rätt sätt kan i princip vem som helst använda den. I sina tidiga år var oximetrarna stora som gamla kassettbandspelare och lika otympliga. Den senaste generationen är strömlinjeformad, robust och ännu enklare att använda. Dessutom finns oximetrar numera tillgängliga för hemmabruk.
ABG-mätningar är visserligen exakta, men kräver att blod tas från en artär, vilket kan leda till komplikationer allt från hematom till skador på själva artären. Pulsoximetri utförs istället på en fingertopp och mäter genom nagelbädden. Så länge oximetern används korrekt och kalibreras regelbundet är den lätt att använda och vanligtvis mycket pålitlig.
God perifer cirkulation i patientens extremiteter är avgörande för att få korrekta avläsningar. De flesta oximetrar på marknaden har därför en inbyggd perfusionsindikator, oftast i form av LED-lampor, som visar styrkan i patientens perifera cirkulation. När pulsen i händer eller fötter är för svag kan mätningen istället göras med en speciell självhäftande sensor som placeras på patientens örsnibb eller till och med på näsryggen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online