Arkitekter inom hälso- och sjukvårdens IT-system och teknikutvecklare ser en naturlig koppling mellan informationsteknik och sjukvårdsdata. Trots detta har vårdsektorn varit en av de långsammaste branscherna när det gäller att införa automatiserad informationshantering i större skala. I vissa fall är kostnaderna för dessa system helt enkelt för höga. I andra fall har oro kring patientintegritet och systemdesign bromsat utvecklingen. Vinsterna är betydande, men problemen med att automatisera vården kvarstår.
Fördelarna inkluderar enkel åtkomst till data, enorm lagringskapacitet, statistiskt förbättrad modellering samt stora informationsmängder som kan användas för att identifiera mönster och dra slutsatser. Sjukvårdsadministratörer ser också tydliga vinster, förutsatt att systemen är korrekt utformade. De viktigaste fördelarna bör innefatta möjligheten för informationen att följa patienten mellan olika systemnoder. Att kunna nå journaler över regionsgränser och mellan konkurrerande sjukhus är huvudmålet med denna teknik.
Hinder i form av designbegränsningar och intern byråkrati försvårar ett fullt utnyttjande av sjukvårdstekniken. För att information ska kunna flöda fritt måste den kunna passera mellan olika företag och institutioner. Det räcker inte att tunnla data inom en enda organisation. Teknikens största potential för sjukvårdsinformation realiseras via en gemensam plattform med flera användare, snarare än via en enskild aktör.
Sjukvårdssystem är inte enkla, färdiga mjukvarupaket. De är nästan alltid skräddarsydda efter specifika verksamheter och deras mål. Detta är en kostsam väg, och kompatibilitet mellan olika vårdgivare måste ofta tvingas fram genom regelverk och statliga beslut. De aktörer som har större system som integrerar alla sina avdelningar har i dag bättre kontroll på fördelarna med sjukvårdsteknik än de vårdgivare som bygger sina system på slutna, isolerade nätverk.
The Health Insurance Portability and Accountability Act (HIPAA) från 1996 kräver särskild hantering av individuella sjukvårdsuppgifter. Alla vårdgivare och förvaltningsorgan måste följa dessa regler. I vissa fall står integritetsbestämmelserna i vägen för ett fritt informationsflöde. HMO:er, hälsoförsäkringar, försäkringsbolag, vårdgivare och statliga program som Medicare och Medicaid omfattas alla av HIPAA:s sekretesskrav. I Sverige och övriga EU motsvaras detta delvis av patientdatalagen och dataskyddsförordningen GDPR, som reglerar hur patientuppgifter får samlas in, delas och lagras.
Med övergången till ny teknik kommer också utmaningen att utbilda medicinsk personal i att använda de nya systemen. Många läkare, sjuksköterskor, administratörer och tekniker som arbetat i många år med fristående datorer och pappersjournaler tycker att integrerade system är svåra att hantera, särskilt i behandlingsrumsmiljöer. Som med all teknik som bygger på datainmatning blir informationen aldrig bättre än den inmatning användaren gör. Om resurser inte avsätts för ordentlig personalutbildning upptäcker vårdgivare att deras nya system i praktiken bara är dyra misslyckanden.
När vårdgivare försöker minska kostnaderna genom automatiserade system har utläggning av datainmatning till billigare arbetskraft skapat egna problem. De senaste åren har det uppmärksammats att medicinska journaler och känslig information bearbetats utomlands, samt att underleverantörer plötsligt vägrat leverera färdiga resultat om de inte får extra betalt. Dessa problem är relativt ovanliga, men de visar tydligt på riskerna med att flytta hanteringen av medicinska data alltför långt bort från vårdgivarens kontroll.
Elektronisk sjukvårdsinformation erbjuder stora möjligheter i form av bättre tillgänglighet, säkrare lagring och kraftfullare analys. För att realisera potentialen krävs dock samspel mellan teknik, regelverk, standardisering och väl utbildad personal. Framtidens vårdinformation bygger på öppen samverkan mellan aktörer – inte på isolerade system.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online