Sedan slutet av 1800-talet har radiologer använt fluoroskopet för att diagnostisera och behandla sjukdomar och medicinska tillstånd. Fluoroskopet använder röntgenstrålning för att skapa bilder av människokroppen i realtid, vilket gör det möjligt att följa rörelser inuti kroppen – något som vanliga statiska röntgenbilder inte kan åstadkomma.
Wilhelm Conrad Röntgen, tysk fysiker, upptäckte röntgenstrålningen år 1895. För denna banbrytande upptäckt tilldelades han det allra första Nobelpriset i fysik år 1901. Upptäckten revolutionerade medicinen och lade grunden för hela den moderna medicinska bildgivningen.
Thomas Alva Edison uppfann fluoroskopet år 1896, bara ett år efter Röntgens upptäckt. Edison var en av de första som insåg den praktiska potentialen hos den nya strålningen och utvecklade tekniken vidare för medicinskt bruk.
Ett fluoroskop riktar en ström av strålning mot ett visst område av människokroppen för att avbilda kroppens inre strukturer på en fluorescerande skärm. Ben framstår som mörka bilder på skärmen, eftersom de absorberar mer strålning, medan organ och mjukvävnader visas som ljusare bilder.
I fluoroskopets tidiga historia placerade läkaren patienten mellan röntgenröret och den fluorescerande skärmen. Där strålningen träffade skärmen direkt lyste skärmen starkt. Där strålningen istället absorberades eller reflekterades av kroppen uppstod skuggor på skärmen, vilket gav en bild av kroppens inre.
I dagens fluoroskop använder radiologer ett videokamerasystem eller en platt detektor för att visa röntgenbilderna på en plats som ligger avskild från själva strålkällan. Detta gör undersökningen säkrare för både patient och personal, samtidigt som bildkvaliteten har förbättrats avsevärt. Moderna fluoroskop används bland annat vid kontrastundersökningar av mag-tarmkanalen, hjärtkateterisering och ortopediska ingrepp.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online