Stamceller är celler som i princip kan utvecklas till vilken celltyp som helst i kroppen. De kan hämtas från foster som skapats genom in vitro-befruktning, eller från embryon som är yngre än fem dagar. Även vuxen vävnad innehåller stamceller, men denna typ är begränsad när det gäller vilka celltyper den kan bilda.
Eftersom stamceller kan mogna till alla slags celler – och även regenerera skadade celler – kan de användas för att behandla en rad degenerativa sjukdomar som Parkinsons sjukdom, Alzheimers sjukdom och artros, liksom skador och funktionsnedsättningar till följd av brännskador, ryggmärgsskador och traumatiska hjärnskador.
Stamceller som hämtas från foster kallas pluripotenta. Det innebär att de har potential att utvecklas till vilken typ av mänsklig cell som helst. Pluripotenta stamceller kommer från de inre cellerna i en blastocyst (ett fyra till fem dagar gammalt embryo), men forskare kan även skapa stamceller från vävnad tagen från äldre embryon.
I teorin kan dessa stamceller dela sig i det oändliga, så länge organismen lever. När en stamcell delar sig bildas två dotterceller som antingen blir nya stamceller eller specialiserade celler, exempelvis blod-, hud- eller leverceller. Pluripotenta celler odlas i laboratorium för att framställa ytterligare stamcellslinjer.
Hematopoetiska celler är fetala stamceller som hämtas ur navelsträngsblodet efter att ett barn fötts. Dessa celler bildar framför allt blodceller, vilket gör deras medicinska användningsområde relativt begränsat. De är dock mycket effektiva vid behandling av blodsjukdomar som leukemi och flera former av anemi.
Föräldrar till barn med dessa sjukdomar – eller med genetisk benägenhet för dem – kan låna frysa navelsträngsblodet, så att cellerna finns tillgängliga om de skulle behövas i framtiden.
Stamceller i vuxen vävnad kallas multipotenta. Det betyder att de kan regenerera nya celler, men att de bara kan bilda vissa bestämda celltyper. Den vuxna kroppen innehåller endast ett litet antal stamceller, och deras regenereringsförmåga är inte lika stor som hos embryonala stamceller.
Multipotenta stamceller delar sig inte kontinuerligt. Istället ligger de passiva tills behov uppstår – till exempel vid skada eller sjukdom – och påbörjar då regeneration av vävnad. Dessa celler har använts i över 40 år vid benmärgstransplantationer och i behandlingen av leukemi, och nya användningsområden studeras fortlöpande.
När en fetal stamcell väl har hämtats har den potential att leva obegränsat i laboratorium. Forskare kan odla fler stamceller som frysas in för framtida bruk eller delas med andra forskargrupper. Forskningen kring stamcellsterapi pågår intensivt, och forskarna tror att tekniken i framtiden kan användas för att skapa hela mänskliga organ, samt för att behandla brännskador, förlamning efter skador och degenerativa sjukdomar i hjärna, nerver och muskler.
Hittills har en stor del av stamcellsforskningen bedrivits på råttor, på grund av den pågående etiska debatten kring uttag av celler från mänskliga embryon och foster. De humana stamcellslinjer som redan existerar härrör dock samtliga från embryon som skapades genom in vitro-befruktning vid fertilitetskliniker och som annars hade kastats bort.
År 2009 undertecknade president Barack Obama en executive order som återinförde statlig finansiering av stamcellsforskning i USA – ett beslut som öppnade dörren för fortsatt forskning på detta område.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online