Pulsoximetri: Vad är syftet och hur fungerar metoden?

Vad är pulsoximetri?

Pulsoximetri är en icke-invasiv metod som övervakar syremättnaden i en patients blod. En sensor placeras vanligtvis på en fingertopp eller en öronlapp – hos spädbarn ofta på foten – och mäter syrehalten genom att skicka ljus i röda och infraröda våglängder genom vävnaden. Sensorn registrerar hur mycket ljus som absorberas vid respektive våglängd och omvandlar detta till ett procentvärde, så kallad SpO2.

En normal syremättnad ligger oftast mellan 95 och 100 procent. Lägre värden kan tyda på att kroppen inte får tillräckligt med syre och bör alltid utvärderas tillsammans med patientens övriga symtom.

Funktion

Pulsoximetrar används när en patients syresättning är instabil eller behöver följas kontinuerligt. De är mest förekommande på intensivvårdsavdelningar, akutmottagningar och andra avdelningar för kritiskt sjuka patienter. Metoden används även under operationer samt vid övervakning av patienter med lungsjukdomar som KOL eller astma.

Vanliga missuppfattningar

Trots sin användbarhet mäter pulsoximetri varken ventilation, syrets ämnesomsättning eller alla blodgasnivåer. Metoden anger endast hur stor andel av hemoglobinet i blodet som bär på syre. För en komplett bild av patientens andningsstatus krävs därför kompletterande undersökningar, exempelvis en arteriell blodgasanalys.

Falskt låga värden

Dålig genomblödning i den extremitet där sensorn sitter, felaktig applicering av sensorn, förtjockad eller förhudad hud samt yttre rörelser kan alla orsaka falskt låga mätvärden. Detta kan i sin tur leda till att vårdpersonal i onödan behandlar patienten för hypoxemi, det vill säga ett tillstånd med för lågt syreinnehåll i blodet.

Falskt höga värden

Om hemoglobin är bundet till något annat än syre kan oximetern visa falskt höga värden. Det gäller särskilt vid kolmonoxidförgiftning eller cyanidförgiftning, eftersom apparaten inte kan skilja dessa former av hemoglobin från syrebundet hemoglobin. Sådana avläsningar kan dölja tecken på hypoxemi och utgör därmed en potentiell fara för patienten.

Utökade användningsområden

Forskaren Kirk Shelley vid Yale University har visat att pulsoximetern även kan hjälpa till att upptäcka blodförlust. Genom en algoritm som omvandlar förändringar i ljusabsorptionen till uppskattningar av blodvolym kan metoden bidra med ytterligare värdefull information om patientens tillstånd.

Sammanfattningsvis är pulsoximetri ett enkelt, smärtfritt och ovärderligt verktyg inom vården – men resultaten bör alltid tolkas tillsammans med patientens kliniska bild och andra undersökningar för att undvika feltolkningar.