Att släppa ut obehandlat biomedicinskt avfall i miljön är en förbjuden praktik enligt Maines miljöskyddsmyndighet (Maine Department of Environmental Protection). Myndigheten definierar biomedicinskt avfall som allt material som kan innehålla mänskliga patogener i farliga koncentrationer – exempelvis kompresser, kirurgiska handskar, munskydd, förband, sprutor, kanyler, lansetter, kapillärer, skalpellblad samt avfall från dialysavdelningar.
Det finns tre huvudsakliga metoder för att behandla detta typ av avfall på ett säkert sätt: förbränning, ångsterilisering och kemisk dekontaminering. Varje metod har sina egna fördelar och miljömässiga nackdelar.
Förbränning förstör skadliga mikroorganismer och giftiga ämnen som ofta förekommer i biomedicinskt avfall. Enligt Environmental Health and Safety vid University of California är det dessutom den enda godkända metoden för att förstöra igenkännbara anatomiska rester från människor.
Nackdelen med metoden är att den släpper ut långlivade föroreningar i luften, bland annat dioxiner och giftiga metaller som kvicksilver, rapporterar Center for Environmental Studies vid Virginia Commonwealth University. Ugnar för medicinskt avfall utgör en betydande källa till dioxinföroreningar i miljön, vilket gör att kraven på reningsutrustning och driftkontroll är stränga.
Ångsterilisering innebär att det biomedicinska avfallet utsätts för mättad ånga under högt tryck vid minst 121 °C (249,8 °F) i minst 20 minuter innan det kasseras. Behandlingen utförs i en apparat som kallas autoklav, vilken är standardutrustning på många sjukhus och laboratorier.
Även om de flesta patogener, såsom bakterier och virus, dödas vid höga temperaturer och tryck kan vissa resistenta stammar av mikroorganismen som orsakar Creutzfeldt–Jakobs sjukdom – en degenerativ hjärnsjukdom – överleva ångsteriliseringen, enligt Margaret Alexander i boken "Nursing Practice: Hospital and Home: The Adult". Sådant särskilt riskabelt avfall kräver därför alternativa destruktionsmetoder.
Enligt Environmental Health and Safety vid University of California kan klor, kvartära ammoniumföreningar och fenoler användas för att behandla flytande eller halvflytande biomedicinskt avfall. Metoden är särskilt vanlig inom laboratoriemiljöer och för desinfektion av avloppsvatten från vården.
Metoden har dock betydande miljömässiga nackdelar när den används i stora mängder för att rena bioförorenat avloppsvatten. Kvartära ammoniumföreningar, så kallade "quats", är skadliga för de flesta vilda djur, särskilt fiskar och andra vattenlevande organismer. Därför måste doseringen noggrant kontrolleras för att minimera risken för ekologiska skador.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online