
Moderna medicinska koder avgör hur mycket försäkringsbolag ska ersätta din läkare för de tjänster som utförts, skriver Anne B. Casto, verksam vid Ohio State University. Intressant nog hade dock den allra första formen av medicinsk kodning ett helt annat syfte än ekonomisk ersättning.
Sedan 1600-talet tillämpade Storbritannien det så kallade London Bills of Mortality – ett medicinskt registreringssystem där varje avliden person tilldelades en kod som beskrev dödsorsaken. Syftet var att i tid kunna upptäcka utbrott av pessepidemier och vidta åtgärder innan sjukdomen spred sig.
År 1893 standardiserades denna metod av International Statistical Institute under namnet Bertillons klassifikation (Bertillon Classification). Systemet blev snabbt populärt och antogs av flera länder som ett gemensamt sätt att dokumentera dödsfall.
Ett betydande steg togs 1949, när Världshälsoorganisationen (WHO) utgav ett globalt referensdokument som kodade alla sjukdomar, skador och dödsfall: Manual of the International Classification of Diseases, Injuries and Causes of Death. Dokumentet kom att bli känt som ICD-systemet och är fortfarande grunden för sjukdomsklassificering världen över. Sedan 2022 har WHO:s senaste version, ICD-11, börjat tas i bruk i allt fler länder.
Ursprungligen bedrevs medicinsk kodning på frivillig basis. Det ändrades 1996, när den amerikanska regeringen antog Health Insurance Portability and Accountability Act (HIPAA), en lag som ställde krav på fullständig sekretess kring patientuppgifter. Därmed blev kodningen obligatorisk inom hälso- och sjukvården i USA.
Det amerikanska systemet bygger idag på flera samverkande delar:
Vad som en gång började som ett verktyg för att spåra pestutbrott har alltså utvecklats till ett komplext system som styr finansiering, statistik och kvalitet inom modern sjukvård. Medicinsk kodning är numera en självklar del av både forskning och vardagligt vårdarbete – och fortsätter att utvecklas i takt med att vården blir mer digitaliserad.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online