Vad betyder ICD-9? Så fungerar det medicinska klassifikationssystemet

I USA används ett medicinskt klassifikationssystem för att samla in information om sjukdomar och skador. Systemet heter International Classification of Diseases (ICD) och ICD-9 avser den nionde revideringen av denna internationella klassifikation. Två myndigheter inom det amerikanska hälsodepartementet (Department of Health and Human Services) – National Center for Health Statistics och Centers for Medicare and Medicaid Services – utarbetar riktlinjerna för medicinsk kodning och rapportering med hjälp av ICD-9.

ICD-9:s tre volymer

Klassifikationssystemet består av tre volymer:

• Volym 1: Den tabellariska listan över sjukdomar och skador.
• Volym 2: Det alfabetiska indexet över sjukdomar och skador.
• Volym 3: Den tabellariska listan och det alfabetiska indexet över procedurer, som används för kirurgiska ingrepp och slutenvård.

Volym 1 och 2 används främst inom öppenvården. Kodare måste dessutom genomgå utbildning och klara certifieringstester innan de får arbeta med systemet.

Klassifikationssystemets uppbyggnad

Grundläggande koder används för att klassificera en skada eller en sjukdom. Koderna består av tre siffror och kallas kategorier. Kategorierna utökas med ytterligare två siffror för att bilda underkategorier, där en decimalpunkt skiljer den tresiffriga grundkoden från underkategorin.

Ett exempel: en diabetikers okontrollerade tillstånd (typ 3) kodas som 250.03 – insulinberoende diabetes mellitus (250) som är okontrollerat (03).

Så går kodningsprocessen till

En kodare börjar med att slå upp huvudtillståndet i volym 2, det alfabetiska indexet över sjukdomar och skador. Därefter söker kodaren efter undertermer som beskriver tillståndet mer i detalj. När koden har hittats i volym 2 måste kodaren verifiera den i volym 1, den tabellariska listan över sjukdomar och skador.

Den tabellariska listan innehåller 17 kapitel, var och en med ett eget kodintervall. Tumörer (neoplasmer) omfattas exempelvis av koderna 140–239, medan psykiska störningar täcks av koderna 290–319.

Ytterligare koder och hjälpmedel

Kodningen kompletteras med flera specialkoder som ger extra information om patientens tillstånd:

• V-koder: anger huvudorsaken till patientens vårdkontakt.
• E-koder: beskriver yttre orsaker till skador eller förgiftningar.
• M-koder: identifierar arten och beteendet hos tumör- och cancerceller.

Dessutom används klammerparenteser, hakparenteser och snedställda rutor som grafiska hjälpmedel för att kodaren ska kunna välja rätt kod. Det finns även ytterligare kodkonventioner och regler. Om läkaren exempelvis inte kan ställa en säker diagnos kan kodaren behöva koda patientens symtom och tecken istället. En viktig grundregel är att kodare aldrig får koda för ett specifikt tillstånd utan en bekräftad diagnos.

Vikten av korrekt kodning

ICD-9 är extremt specifikt när det gäller kodning, just för att förebygga faktureringsfel. Läkare, sjukhus, vårdhem och andra vårdinrättningar är helt beroende av att koderna blir rätt. Ett felaktigt kodat värde – till exempel att HIV anges som diagnos när tillståndet endast är misstänkt men inte verifierat – kan i värsta fall påverka patientens försäkringsskydd, arbete eller liv.

Från ICD-9 till ICD-10

Värt att känna till är att ICD-9 i USA officiellt ersattes av ICD-10-CM/PCS den 1 oktober 2015. Det nya systemet innehåller betydligt fler och mer detaljerade koder, vilket ger ännu bättre möjligheter att dokumentera diagnoser och behandlingar. Kunskapen om ICD-9:s struktur är dock fortfarande relevant, eftersom många historiska journaler och arkivsystem bygger på den nionde revideringen.