Medicinsk kodning innebär att man tilldelar numeriska eller alfanumeriska koder till en patients diagnoser och behandlingar. Regeringen har fastställt specifika riktlinjer för kodning för att säkerställa enhetlighet inom ersättningssystemet, uppföljning och forskning. Nedan går vi igenom de viktigaste principerna som alla medicinska kodare bör känna till.
Kodare måste alltid koda på den högsta nivån av specificitet. Om en förklaring för kodens femte siffra finns tillgänglig, får inte den lägre fjärde siffernivån användas. Detta säkerställer att informationen blir så detaljerad och träffsäker som möjligt.
Tecken eller symtom får endast rapporteras när orsaken till dem är okänd. Om en patient exempelvis söker vård för bröstsmärtor som senare diagnostiseras som hjärtinfarkt, kodas tillståndet som hjärtinfarkt – inte som bröstsmärta.
Som huvudregel ska inte två koder användas när en enda kod räcker. Det finns dock undantag, exempelvis vid infektioner, där en ytterligare kod används för att identifiera den bakteriella orsaken.
Om ett tillstånd är dokumenterat som både akut och kroniskt ska båda koderna tilldelas. Detta ger en fullständig bild av patientens hälsotillstånd i journalen.
I vissa fall täcker en enda kombinationskod flera relaterade tillstånd. För att få tilldela en kombinationskod måste patienten uppfylla samtliga krav som anges i kodens beskrivning.
Senföljer är tillstånd som uppstår till följd av en tidigare sjukdom eller skada. De rapporteras vanligtvis med två koder, där senföljdens natur anges först, följt av själva senföljdkoden. Ett exempel: onormal gång på grund av en gammal höftfraktur kodas först som gångpåverkan, därefter som höftfraktur.
Genom att följa dessa riktlinjer bidrar kodare till korrekt ersättning, tillförlitlig statistik och bättre underlag för medicinsk forskning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online