I ett försök att sänka landets sjukvårdskostnader och göra vårdtjänster tillgängliga för fler människor införde den federala regeringen i USA nya program genom Patient Protection and Affordable Care Act från 2010. Ett av dessa program handlade om att utöka de statligt finansierade förmånerna för långtidsvård utöver dem som erbjuds via Medicare. Programmets officiella start var planerad till 2013.
Patient Protection and Affordable Care Act från 2010 innehöll även en annan lagstiftning – känd som Community Living Assistance Services and Support (CLASS) Act – som syftade till att tillgodose behovet hos långtidssjuka patienter som föredrog att vårdas i hemmet. Genom CLASS Act fick patienterna tillgång till försäkringsskydd som hjälpte till att betala en del av kostnaderna för hemvårdstjänster. Programmet var utformat som ett konsumentfinansierat försäkringssystem där premier drogs via löneavdrag under den tid en person var verksam i arbetslivet.
För att bli berättigad till långtidsvårdsförmåner i hemmet enligt Affordable Care Act och CLASS Act krävdes det att en arbetstagare hade bidragit till programmet i fem år och varit aktivt yrkesverksam i tre av dessa fem år. Enligt National Center for Policy Analysis måste berättigade patienter dessutom uppfylla vissa kvalifikationskrav gällande fysiska begränsningar, vilka skulle ha bestått i minst 90 dagar.
När det gäller de fysiska begränsningarna krävdes det att personen inte kunde utföra två dagliga livsaktiviteter på egen hand för att kvalificera sig för förmåner. Dagliga livsaktiviteter omfattade grundläggande sysslor som matlagning, badning eller toalettbesök.
Berättigade långtidsvårdspatienter skulle få minst 50 dollar per dag i kontant ersättning, beroende på vilken typ av hemvårdstjänster som behövdes. Enligt National Center for Policy Analysis beräknades det faktiska ersättningsbeloppet enligt en glidande skala, baserad på antalet år en person hade arbetat och storleken på lönebidragen till programmet.
Medan Medicare endast täcker medicinskt nödvändiga hemvårdstjänster omfattade CLASS Act även icke-medicinska tjänster, såsom daglig omsorg. Långtidsvårdsförmånerna var dessutom inflationskänsliga, vilket innebar att beloppen skulle öka i takt med inflationen.
När det gäller vårdtjänster gav förmånerna inom Affordable Care Act långtidsvårdspatienter alternativa möjligheter utöver vårdhem och hospicevård. Som ett självfinansierat program skulle pengarna som togs in under de första åren gå till statens drift, medan statskassan ersatte använda medel, enligt National Center for Policy Analysis.
I takt med att programmet utvecklades uppskattade dock U.S. Congressional Budget Office att det skulle betala ut mer i förmåner än det tog in redan vid sitt tjugonde år. Detta skulle kunna leda till budgetunderskott som i sin tur resulterade i ytterligare skatter eller en ökad statsskuld.
Värt att notera är att trots planerna på lansering 2013 drogs CLASS Act slutligen tillbaka i januari 2013, sedan myndigheter bedömt att programmet inte kunde göras finansiellt hållbart. Kunskapen om hur programmet var konstruerat ger dock fortfarande värdefull insikt i den pågående debatten om framtidens långtidsvård i USA.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online