Sjukförsäkringsbranschen är fylld av förkortningar som de flesta konsumenter tycker är svåra att förstå. PPO och POS (ibland kallad POC) är två vanliga försäkringsstrukturer. Eftersom de liknar varandra på många sätt krävs en god förståelse för både fördelar och nackdelar hos respektive modell för att kunna välja den som passar bäst för dina behov.
PPO står för "Preferred Provider Organization" – en typ av försäkring som bygger på ett särskilt avtal mellan vårdgivare och försäkringsbolaget. Vårdgivarna går med i nätverket och erbjuder rabatterade tjänster till försäkrade patienter, i utbyte mot en större patientström från planen. Som medlem betalar du först för den vård du tar emot och får därefter ersättning minus eventuell egenavgift (co-pay) eller självrisk som anges i avtalet. I vissa PPO-strukturer skickar läkaren fakturan direkt till försäkringsbolaget, som i sin tur debiterar patienten för självrisk eller egenavgift.
En PPO ger dig friheten att själv välja vårdgivare. Du är inte begränsad till läkare inom nätverket, även om det är betydligt mer kostnadseffektivt – ersättningen är högre för vård inom nätverket än utanför det. De flesta PPO-planer har dessutom ett årligt tak för egna kostnader, inklusive både självrisk och egenavgifter. En annan stor fördel är att du oftast inte behöver någon remiss för att besöka en specialist.
Den största nackdelen med en PPO är den begränsade täckningen vid besök hos vårdgivare utanför nätverket. Är nätverket litet kan det kraftigt minska antalet specialister du kan besöka utan höga egna kostnader. Det kan också hända att din favoritläkare inte ingår i planen, vilket tvingar dig att välja en ny för att hålla vården prisvärd. Dessutom kräver de flesta PPO:er att du själv ansöker om ersättning och hanterar pappersarbetet, vilket innebär mer administration än hos andra försäkringsformer.
POS står för "point-of-service" (vårdpunkt) och kallas ibland POC, "point-of-care". Denna plan har normalt ingen självrisk och endast en låg egenavgift, förutsatt att du använder en vårdgivare inom planens nätverk. Med en POS-plan måste du välja en primärvårdsläkare som ansvarar för remisser när du behöver se en specialist. Du får visserligen besöka läkare utanför nätverket, men då bär du själv kostnaden för en självrisk samt en högre egenavgift.
Även en POS-plan ger dig valfrihet bland läkare, men det är billigare att använda vårdgivare inom nätverket, och din primärvårdsläkare måste ingå i nätverket. Om du väljer att besöka en specialist utanför nätverket behöver du i de flesta fall ingen remiss. Den totala egna kostnaden för en POS är oftast lägre än för en PPO så länge du vistas inom nätverket. Egenavgiften är låg, de flesta POS-planer saknar självrisk för vård inom nätverket, och du har vanligtvis ett årligt tak för dina egna kostnader.
Den främsta nackdelen med POS är de höga kostnaderna för vård utanför nätverket. Dessa kan uppgå till hela 40 procent av behandlingskostnaden, jämfört med en låg egenavgift hos en läkare inom nätverket. Ett litet nätverk kan därför begränsa dina vårdval. Täckningen för vård utanför nätverket börjar inte gälla förrän du nått upp till en viss självrisk. Vill du dessutom se en specialist inom nätverket krävs först en remiss från din primärvårdsläkare – något som kan bli frustrerande om läkaren inte delar din bedömning av behovet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online