Moderna sjukvårdsförsäkringar erbjuder täckning för läkarbesök, receptbelagda läkemedel och sjukhuskostnader. Den första planen av det här slaget förhandlades fram år 1929 mellan 1 200 offentligt anställda lärare i Dallas County i Texas och Justin Ford Kimball, en administratör vid Baylor Hospital som tidigare varit skolchef. År 1932 bildades de ideella organisationerna Blue Cross och Blue Shield, även de för lärare i Texas samt för skogshuggare och gruvarbetare i nordvästra USA. År 2009 hade över 100 miljoner amerikanska arbetstagare täckning via Blue Cross och Blue Shield.
De tidiga försöken med privat sjukvårdsförsäkring misslyckades på grund av otydliga ledningsstrategier. Både Eagle Life and Health of New Jersey och Massachusetts Health Insurance fick sina tillstånd tidigt år 1847. Ytterligare åtta sjukvårdsförsäkringsbolag bildades enligt Massachusets lag under de följande 18 månaderna. Massachusetts Health Insurance sålde policer som direkta förmånskontrakt vid invaliditet, från 4,50 dollar för ett år upp till 5,62 dollar för fem år, med en potentiell ersättning på 4 dollar per vecka för en ung person. Premier och ersättningsnivåer varierade beroende på ålder. Vid årets slut hade planen 1 400 medlemmar. År 1863 försäkrade National Union Life and Limb soldater och sjömän i nordstatsarmén, och år 1864 ändrades Travelers Insurances bolagsordning för att tillåta olycksfallsförsäkring.
På 1800-talet erbjöds sjukvårdsförsäkring till avgiftsbetalande medlemmar i ömsesidiga hjälpföreningar, bland annat ordenssällskap och loger. "Ancient Order of United Workmen", grundat i Meadville i Pennsylvania år 1868 av John Jordan Upchurch, var modellerat efter befintliga frimurarliknande grupper och expanderade i städer där industriarbetare befann sig långt bort från sina ursprungliga landsbygdssamhällen. Sjukvårdsförsäkringen som erbjöds genom ordenssällskap växte fram till en nationell maktfaktor som bidrog till progressivrörelsens framgångar med att vinna rösträtt för kvinnor, införa inkomstskatt och genomföra direktval till senaten.
Ömsesidiga hjälpföreningar var ingen ny idé. Skrån erbjöd sina medlemmar liknande förmåner redan under medeltiden, och ömsesidiga "friendly societies" var utbredda i England från 1600-talet. I boken "The Social Transformation of American Medicine" noterar Paul Starr att Sverige, Danmark och Schweiz under den industriella revolutionen bidrog ekonomiskt till sina hjälpföreningars fonder. Trots denna tradition handlade debatten om sjukvårdsförsäkring i USA inte om arbetares hälsa som en handelsvara. Istället kretsade diskussionen kring frågan huruvida en arbetare som var sjuk men ändå kunde fungera på arbetsplatsen skulle frestas att stanna hemma av ren lathet, om en dagslön inte gick förlorad vid frånvaro.
I USA, där industrilönerna var för låga för att arbetarna skulle kunna spara pengar, valde de flesta arbetare som erbjöds sjukdomsförsäkring via sin arbetsgivare de billigare planerna som endast ersatte sjuka dagar, i stället för de dyrare planer som betalade ut medicinska förmåner. Utöver medlemmarnas avgifter imiterade sjukdomsplanerna de ömsesidiga hjälpgrupperna genom att samla in pengar via underhållning och evenemang som middagar och picknickar. År 1909 hade arbetsplatser som erbjöd "sjukdomsförsäkring" i genomsnitt totalt 1 652 anställda, med i genomsnitt 44 procent av arbetsstyrkan försäkrad.
I sin Pulitzerprisbelönta bok "The Social Transformation of American Medicine" från 1983 noterade Starr att politiker, med början hos den tyske rikskanslern Otto von Bismarck i slutet av 1800-talet, förstod att allmän sjukvårdsförsäkring var "ett sätt att omvandla välgörenhet till makt". Under den industriella revolutionen, när storfamiljer ersattes av kärnfamiljer med en enda försörjare, blev sjukvården en kritisk fråga för urbana hushåll. Även utan katastrofal sjukdom var de ekonomiska förlusterna från hälsorelaterad frånvaro och de direkta sjukvårdskostnaderna inte bara privata problem för den enskilda arbetaren. År 1900 hade cirka 30 procent av den tyska arbetsstyrkan någon form av gruppsjukvårdsförsäkring.
Sjukvårdsförsäkring som personalförmån erbjöds både via fackföreningar och arbetsgivare från 1930-talet. Under andra världskriget frystes lönerna genom krigstidsregleringar på 1940-talet, men förmånerna frystes inte – vilket gjorde att sjukvårdsförsäkring spreds som ett incitament för att rekrytera personal. Dessa planer betalade direkt till vårdgivare, men i takt med att kostnaderna ökade införde försäkringarna begränsningar för hur mycket de betalade ut för olika behandlingar. Läkarna betraktade detta som ett intrång i relationen mellan läkare och patient. Arbetsgivare som ville begränsa sina sjukvårdskostnader ytterligare valde därför managed care-anläggningar som fungerade som både försäkringsgivare och vårdgivare. I slutet av 1990-talet var de flesta försäkrade amerikaner inskrivna i någon form av managed care.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online