Röntgenkassetter är de plastfodral som rymmer röntgenfilmen vid radiografiska undersökningar. Sedan omkring 1948 har kassetten kontinuerligt justerats och förbättrats i syfte att hitta den bästa kombinationen av exponeringstid och skarpast möjliga bilder. I början utsattes patienten för röntgenstrålning i hela elva minuter – idag tar en undersökning endast några millisekunder, vilket motsvarar cirka två procent av den ursprungliga exponeringstiden.
Kassetten är en tunn, rektangulär behållare som öppnas som en bok. I mitten placeras röntgenfilmen, varefter kassetten stängs. Därefter läggs kassetten under den kroppsdel som ska undersökas – en position som kallas posterior-anterior, eller PA – så att röntgenstrålarna kan passera genom kroppen och avbilda skelettet på filmen. Precis som vid fotografering är det viktigt att patienten ligger så stilla som möjligt och att den färdiga bilden blir så tydlig och skarp som möjligt.
Skillnaden mellan ett vanligt fotografi och en röntgenbild ligger i hur bilden fångas. I grunden handlar det i båda fallen om ett ögonblick som fastställs på film. En kamera släpper in ljus som bränner in bilden på filmen. Röntgenfilmen fungerar på liknande sätt, men kassetten är betydligt mer komplicerad. För att fria strålar inte ska förvränga resultatet krävs flera lager som avleder de fria strålarna och hindrar dem från att träffa slumpmässiga punkter på filmen och därmed försämra bildkvaliteten.
Kassetten är vanligtvis 14 mm tjock, medan längd och bredd varierar beroende på användningsområde. Det finns kassetter och filmer från små format på cirka 13 x 18 cm upp till enorma 36 x 130 cm. Ramen kan tillverkas av aluminium, rostfritt stål och numera även kolfiber, vilket ger en lättare men ändå robust konstruktion.
Insidan måste utnyttja strålningen effektivt och säkerställa att en tydlig bild fångas vid exponeringen. Detta uppnås genom samverkan mellan flera noggrant konstruerade lager. Längst ut finns ett antiscatter-rutnät som absorberar strålarna och avleder fria strålar som annars skulle försämra bildens skärpa. Under rutnätet sitter en fluorescerande intensifieringsskärm följt av ett emulsionslager, och längst in finns själva filmbasen. Denna struktur finns på båda sidor av kassettens "bok"-design, vilket gör att bilden fångas oavsett vilken sida som vetter mot strålkällan.
Även om traditionella röntgenkassetter med film fortfarande används på många håll har digital radiografi i stor utsträckning tagit över inom modern sjukvård. CR-system (computed radiography) använder kassetter med fotostimulerbara fosforplattor istället för film, medan DR-system (direct radiography) helt klarar sig utan kassett. Fördelarna är kortare bearbetningstid, lägre stråldoser till patienten samt enklare lagring och delning av bilderna i sjukvårdens datasystem.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online