I akuta nödsituationer kan artificiell ventilation vara skillnaden mellan liv och död. Vid ingreppet för en läkare ner en slang, kallad endotrakealtub, genom patientens luftstrupe och kopplar sedan patienten till en respirator. Maskinen levererar andningarna och håller patienten vid liv. Men även om behandlingen är ovärderlig kan den också medföra allvarliga nackdelar på lång sikt. Att tuben sitter kvar för länge och att maskinen tar över andningen medför biverkningar som alltid måste vägas mot nyttan av behandlingen.
Långvarig användning av en endotrakealtub kan ge bestående skador på stämbanden samt på den omgivande vävnaden i halsen och lungorna. Nekros, alltså att vävnad dör, i delar av luftstrupen kan uppstå om tuben får sitta kvar för länge. Luftstrupen kan dessutom försmalna, ett tillstånd som kallas stenos. Bihåleinflammation är en annan vanlig biverkning av långvarig intubation, liksom svullnad i halsens vävnader.
Det finns två huvudtyper av lungskador som orsakas av artificiell ventilation och som kan få långsiktiga konsekvenser. Den första är barotrauma, vilket innebär att en alveol – en luftsäck i lungan – brister och släpper in luft i brösthålan. Detta leder till pneumothorax, en lungkollaps som är ett livshotande tillstånd och som kräver behandling med ett bröstdränage. Den andra typen är volutrauma, en överexpansion av alveolerna som utlöser en inflammationsreaktion i lungorna. Det kan skada lungvävnaden så allvarligt att den inte längre fungerar för normal andning.
Patienter som drabbas av ventilatorassocierad lunginflammation (VAP) riskerar många långsiktiga följder. Enligt Medscape ligger dödligheten vid denna komplikation på 33 till 50 procent. Lunginflammationen orsakas av att endotrakealtuben förs in i luftvägarna, vilket ger bakterier en direkt väg in i lungorna. Infektionen bryter vanligtvis ut inom 48 timmar efter den första intubationen, och konsekvenserna kan bli förödande. Behandlingen kräver en lång antibiotikakur och måste bedrivas aktivt och målmedvetet.
Komplikationen intrinsiskt positivt slutexpiratoriskt tryck, ofta förkortat PEEP, är vanlig hos patienter som har svårt att andas ut hela sin lungkapacitet. Patienter med kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL) och astma tillhör denna riskgrupp. Respiratorn fortsätter då att leverera nya andetag innan de gamla hunnit andas ut helt, vilket kan leda till barotrauma, volutrauma, hypotoni (lågt blodtryck), ventilatordyssynkroni eller i värsta fall döden. Vårdpersonal måste därför vara extra uppmärksamma på patienter som löper risk att drabbas av denna komplikation.
Artificiell ventilation påverkar kroppen som helhet, och effekterna förvärras ju längre patienten är ventilerad. Mag-tarmkanalen saktar ner på grund av sederingen, vilket kan leda till totalt tarmstillestånd, så kallad ileus. Ödem, det vill säga vätskeansamling i kroppen, kan uppstå på grund av minskat blodflöde till njurarna. Hjärtats förmåga att pumpa ut blod – hjärtminutvolymen – påverkas också negativt av de positiva trycken från respiratorn. Dessutom kan delirium och agitation uppträda hos patienten, eftersom blodflödet till hjärnan påverkas av behandlingen.
Artificiell ventilation är oumbärlig inom intensivvården och räddar liv varje dag, men behandlingen är aldrig helt fri från risker. Ju längre en patient är intuberad och ventilerad, desto större blir risken för tubrelaterade skador, lungtrauman, ventilatorassocierad lunginflammation och systemiska biverkningar. Därför arbetar vårdteamet alltid för att hålla ventilationstiden så kort som möjligt, med regelbundna kontroller, korrekt anpassade ventilationsparametrar och tidig mobilisering av patienten. Målet är alltid att maximera överlevnaden samtidigt som risken för långsiktiga komplikationer minimeras.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online