Röntgenstrålning upptäcktes 1895 av W.C. Röntgen när han observerade mystiska strålar som avgick från en katodstrålerör. Sedan dess har tekniken utvecklats enormt, men grunderna bakom traditionell röntgenbildtagning bygger fortfarande på samverkan mellan kassetter och förstärkningsskärmar – två komponenter som gör att en röntgenbild som fångats på film kan visas korrekt.
En kassett ser till utseendet ut ungefär som en bok: två platta, rektangulära delar som är förbundna med ett gångjärn längs en kant. Kassetten är en ljus täta behållare som skyddar röntgenfilmen från oönskat ljus och mekaniska skador, både före och under själva exponeringen.
Förstärkningsskärmar är tunna plastskikt som är belagda med fosfor – ett fluorescerande material som omvandlar röntgenfotonernas energi till synligt ljus. Eftersom detta ljus exponerar filmen mycket effektivare än strålningen ensam krävs en betydligt lägre stråldos för att få fram en bra bild.
Det finns tre huvudtyper av förstärkningsskärmar:
Under en röntgenundersökning arbetar kassett och förstärkningsskärmar tillsammans. Skärmarna ligger mot filmen inuti den ljus täta kassetten, stänger ute yttre ljus och skyddar materialet mot fysiska skador. Tack vare att fosforet förstärker ljuseffekten kan stråldosen till patienten minskas väsentligt.
Kassetten levereras dock inte med filmen redan monterad – filmen måste läggas in i kassetten tillsammans med skärmarna före varje undersökning. Utan denna lösning skulle patienten behöva utsättas för en betydligt högre stråldos.
I praktiken är nästan alla moderna kassetter för analog röntgen utrustade med förstärkningsskärmar, eftersom fördelarna med lägre stråldos och kortare exponeringstider är så stora. Digitala system använder däremot ofta bildplattor eller direktdigitala detektorer istället för traditionell film och skärmar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online