Point of Admission (POA)-indikatorer är koder som anger vilka diagnoser som redan fanns hos patienten vid tidpunkten för inläggningen på sjukhuset. Detta gäller både huvuddiagnosen och eventuella sekundära diagnoser. Med andra ord: led patienten av en infektion när hen sökte vård, eller uppstod infektionen först under själva vårdtiden? POA-indikatorer började användas i hela USA år 2007. År 2010 infördes dessutom ett särskilt POA-fält på UB-04-faktureringsblanketterna som skickas till betalare inom hälso- och sjukvårdsförsäkringssystemet.
Så tidigt som 1992 rekommenderade National Committee on Vital and Health Statistics, tillsammans med Uniform Hospital Discharge Data Set (UHDDS), införandet av POA-indikatorer. Två år senare blev New York den första delstat som implementerade POA-indikatorer i sin offentliga hälso- och sjukvårdsrapportering, och Kalifornien följde efter ytterligare två år senare. År 2005 hade 24 delstater antagit lagstiftning gällande POA-indikatorer.
Samma år rekommenderade Medicare Payment Advisory Commission (MedPAC) den amerikanska kongressen att kräva att vårdinrättningar på Medicare-fakturor anger alla sekundära diagnoser som fanns vid tidpunkten för inläggningen. Motiveringen var att denna typ av data skulle bidra väsentligt till att identifiera undvikbara komplikationer i vården.
Tillkomsten av POA-indikatorer har gjort det betydligt lättare att följa upp tillstånd som uppstår under en sjukhusvistelse – tillstånd som i många fall hade kunnat förebyggas – med hjälp av evidensbaserade riktlinjer.
När det gäller ersättningen avgörs korrekt utbetalning genom en kombination av diagnoskoden och POA-indikatorn. För så kallade vårdrelaterade tillstånd (hospital-acquired conditions) kan ersättningen justeras nedåt. Studier visar att POA-indikatorerna har bidragit till förbättrad kvalitetssäkring och ökad patientsäkerhet. Användningen minskar antalet falskt positiva testresultat, höjer kvaliteten på vården och ger en mer träffsäker bedömning av dödlighetsrisken.
Alla akutsjukhus och medicinska center som omfattas av regelverket för insamling av POA-data är skyldiga att använda POA-indikatorer. De tillstånd som kräver en positiv POA-indikator är de som bedöms vara "närvarande vid den tidpunkt då ordinationen av slutenvårdsinläggning görs".
Riktlinjerna för POA-indikatorer slår fast att POA-koder ska tas fram i samarbete mellan vårdpersonalen och kodaren. Målet är att dokumentationen ska spegla en korrekt kodning och diagnos. Det är läkaren eller annan behörig vårdgivare som bär det juridiska ansvaret för att diagnoser ställs rätt. Eventuella inkonsekventa eller motsägelsefulla uppgifter i journalen måste alltid klargöras av vårdgivaren.
Därtill gäller att ingen POA-indikator rapporteras om ett tillstånd, enligt UHDDS-definitionerna, inte kodas och rapporteras överhuvudtaget.
Fyra olika POA-rapporteringsalternativ finns:
Koden U bör endast användas i mycket sällsynta fall. Det är värvt att notera att efter övergången till klassifikationssystemet ICD-10-CM ändrades värdena något: Y ersattes av siffran 1, N av siffran 0, medan W och U behölls. Dessutom lades alternativet E (Exempt) till för tillstånd där POA-bedömning inte är tillämplig, exempelvis vid obstetriska diagnoser.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online