Kunskapsbrist som omvårdnadsdiagnos – komponenter, exempel och vårdplanering

Begreppet omvårdnadsdiagnos syftar på en taxonomi av standardiserat omvårdnadsspråk som utvecklats av NANDA (North American Nursing Diagnosis Association). Syftet är att sjuksköterskor ska kunna identifiera patientproblem på ett enhetligt sätt som kan kommuniceras konsekvent mellan olika vårdmiljöer.

Omvårdnadsdiagnosen kunskapsbrist beskriver ett faktiskt eller potentiellt problem som uppstår för att en patient saknar kunskap att utföra något specifikt. En sjuksköterska ställer inte medicinska diagnoser, men förväntas identifiera omvårdnadsdiagnoser som en naturlig del av patientvården.

Komponenter i diagnosen

När en sjuksköterska ställer omvårdnadsdiagnosen kunskapsbrist inkluderar hen specifik information om tre delar:

• Typ av brist – om den är faktisk eller potentiell
• Relaterad faktor – vad kunskapsbristen hänger samman med
• Belägg – de observationer som stödjer diagnosen

Diagnosen kan relateras till en ny medicinsk diagnos, sjukhusvistelser, graviditet, läkemedel eller många andra områden. Beläggen kan exempelvis vara en begäran om information, uttryck av oro inför ett kommande diagnostiskt test eller svårigheter att integrera en behandlingsplan i vardagen.

Exempel från vården

När en sjuksköterska vårdar en patient med en nydiagnostiserad diabetes kan hen identifiera omvårdnadsdiagnoser kopplade till sjukdomen. Exempelvis kan hen formulera:

• Kunskapsbrist, faktisk, relaterad till ny diagnos av diabetes, vilket visas genom att patienten inte använder blodglukosmätaren korrekt.
• Kunskapsbrist, potentiell, relaterad till läkemedel, vilket visas genom begäran om information om insulin.

Vårdplanering

En omvårdnadsdiagnos är en integrerad del av omvårdnadsprocessen, som består av fem steg: bedömning, omvårdnadsdiagnos, planering, genomförande och utvärdering.
När sjuksköterskan har identifierat omvårdnadsdiagnoser för patienten med nyligen diagnostiserad diabetes tar hen fram en individanpassad vårdplan. För att åtgärda kunskapsbristen kring blodglukosmätaren kan hen exempelvis planera en praktisk träningssession tillsammans med patienten.

Genomförande

Genomförandet, eller interventionen, sker när sjuksköterskan sätter planen i verket. I det här fallet är en praktisk träningssession med demonstration, där patienten sedan får demonstrera själv, följt av en frågestund, en mycket effektiv insats. Åtgärden följer logiskt av omvårdnadsdiagnosen som visade att patienten inte behärskade sin blodglukosmätare.

Utvärdering

Utvärdering är det sista steget i omvårdnadsprocessen och ger sjuksköterskan möjlighet att jämföra patientens nya kunskapsnivå med den tidigare kunskapsbristen. Om patienten kan visa att hen nu använder blodglukosmätaren korrekt finns inte längre någon kunskapsbrist kopplad till dess användning.
Omvårdnadsdiagnosen är då inte längre aktuell, och sjuksköterskan dokumenterar detta i patientjournalen. På så sätt hålls vårddokumentationen uppdaterad och relevant för fortsatt vård.