Hospitalistområdet är en relativt ny medicinsk specialitet som har vuxit kraftigt under de senaste åren. Verksamhetsformen växte fram ur det ökade behovet av specialiserad och tvärvetenskaplig vård för inneliggande patienter, i en tid präglad av snabbt stigande vårdkostnader och tekniska framsteg. Målet med ett hospitalistprogram är att säkerställa att patienter får adekvat och effektiv medicinsk vård under hela sin sjukhusvistelse.
Ett hospitalistprogram innebär ett team av vårdpersonal som är särskilt utbildat för att övervaka och behandla patienter under sjukhusvistelser. Dessa läkare, sjuksköterskor och övrig personal finns på plats dygnet runt för att säkerställa samordnad vård. Det gör att patienten kan få den höga kvalitet och den organisation mellan olika medicinska specialiteter som en sjukhusvistelse ofta kräver.
Denna gren inom hälso- och sjukvården uppstod till följd av förändrade villkor i relationen mellan sjukhus och primärvårdsläkare. Robert Wachter, legitimerad läkare och en av de första som använde termen "hospitalist" år 1996, har beskrivit hur införandet av Medicare-programmet 1983 i USA förändrade denna relation avsevärt genom ändringar i ersättningssystemen för sjukhusvård. Sjukhus tvingades i praktiken skriva ut patienter tidigare för att minska kostnaderna, medan läkarnas arvode baserades på den tid de fortsatte att följa och behandla patienten. Detta skapade en klyfta som ledde till att många läkare lade mer tid på sina mottagningar, vilket i sin tur fick sjukhusen att söka nya metoder för att förbättra kostnadseffektiviteten och patientsäkerheten. Hospitalistrollen visade sig vara ett effektivt verktyg för detta mål, och specialiteten har vuxit dramatiskt under senare decennier.
De flesta hospitalister är specialistutbildade läkare med inriktning på internmedicin. Dock kan läkare från olika delspecialiteter, allt från pediatrik till intensivvård, arbeta som hospitalister. Flera sjukhus och medicinska fakulteter har numera infört ST-program och specialiseringsutbildningar inom området, eftersom denna verksamhetsform etablerats starkt under de senaste åren. Med tanke på allvarlighetsgraden och komplexiteten hos de medicinska tillstånd som kräver sjukhusvård är dessa program en logisk utveckling för att trygga en god vårdkvalitet.
Fördelen med ett hospitalistprogram är att läkare och stödpersonal helt ägnar sig åt den samordnade vården av patienter under deras sjukhusvistelse. Detta eliminerar de problem som primärvårdsläkare möter när de försöker följa sina patienter utanför den egna mottagningen. Ett välfungerande hospitalistprogram effektiviserar medicinska undersökningar samt kommunikationen mellan patientens ordinarie läkare och sjukhusets olika specialister. Teamet bör vara tillgängligt dygnet runt, året om, för att kunna hantera alla frågor som kan uppstå under vårdtiden. När konceptet utformas korrekt kan hospitalistmodellen minska medicinska fel och komplikationer som annars uppstår när vårdgivare tvingas arbeta och vara jourberedda under långa perioder.
Eftersom varje sjukhus är unikt i sin patientvård kan olika hospitalistprogram variera i effektivitet och kvalitet. Den vanligaste invändningen från patienter och anhöriga är att de hellre skulle vilja vårdas av sin ordinarie primärvårdsläkare än av okänd sjukhuspersonal som saknar kännedom om deras sjukdomshistoria. Det är en berättigad invändning, eftersom många medicinska komplikationer kan uppstå när patienter behandlas av flera olika läkare utan en samordnad behandlingsplan. Ett framgångsrikt hospitalistprograms främsta mål är just att lösa denna problematik, så att patientens ordinare läkare och sjukhusets personal arbetar tillsammans för att erbjuda högsta möjliga vårdkvalitet under hela sjukhusvistelsen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online