Med den växande toxikologiska belastningen på miljön har hantering och återvinning av avfall blivit en central samhällsfråga. En del avfall kan återvinnas relativt enkelt, medan annat måste omhändertas på ett säkert sätt eftersom det kan orsaka allvarliga skador på människors hälsa, djur och natur. Sådana avfallsprodukter klassificeras som giftigt avfall.
Allt avfallsmaterial som bedöms vara farligt för människor eller andra levande organismer benämns giftigt avfall. Den mest kända kategorin är kärnavfall från kärnkraftverk. Andra viktiga källor är kemiskt avfall från industrin, exempelvis dioxiner och vinylklorid. Även medicinskt avfall – som använda kemikalier och engångssprutor – samt jordbruksrelaterat avfall i form av uttjänta bekämpningsmedel och gödningsmedel hör hit. Dessutom klassificeras vissa vanliga hushållsartiklar som giftigt avfall, bland annat färgrester, använda glödlampor och fernissa. Dessa definitioner har fastställts av den amerikanska miljöskyddsmyndigheten EPA (U.S. Environmental Protection Agency).
Produktion, förpackning, transport och slutlig omhändertagande av farligt avfall måste följa de säkerhetsstandarder och föreskrifter som fastställts av EPA och det amerikanska transportdepartementet (U.S. Department of Transportation). Avfallsproducenten behöver exempelvis ett följesedeldokument samt ett giltigt tillstånd för att få anlita en transportör. Sådana tillstånd beviljas av EPA enligt lagen om transport av farligt material (Hazardous Material Transportation Act).
Följesedeln innehåller nödvändig information om avfallstyp och kvantitet, avsändarens adress samt registrerad deponi- eller behandlingsplats. Dessa uppgifter gör att avfallet kan spåras genom hela kedjan om en olycka eller ett avvikelse skulle inträffa.
Materialet i behållarna får inte reagera med avfallet på något sätt som kan bilda sekundärt avfall eller gasformiga ämnen. Korrekt märkning är dessutom avgörande för identifiering. Etiketten ska normalt tydligt ange texten "Farligt avfall" eller "Giftigt avfall".
Därtill kräver transportdepartementets enhet för forskning och särskilda program (Research and Special Programs Administration) en identifikationsetikett på varje behållare som anger vilken av de nio faroklasserna innehållet tillhör: explosiva ämnen, sprängmedel, gaser, brandfarlig vätska, brandfarligt fast ämne, organiska peroxider, irriterande ämnen, radioaktivt material samt gift.
Transport av giftigt avfall sker antingen internt på anläggningen eller externt. Intern transport innebär regelbundna flyttningar av avfallet från produktionspunkten till ett förråd inom anläggningen. Extern transport avser däremot mer oregelbundna transporter av större volymer farligt avfall till en avlägsen deponi- eller behandlingsplats.
Båda transportformerna kräver olika dokumentationsrutiner, men intern transport styrs av strängare bestämmelser enligt federal lagstiftning. Orsaken är att den frekventa lastning och lossning av behållare ökar risken för läckage, spill – och att personal kan drabbas av ohälsa till följd av långvarig exponering.
När avfallet har levererats till behandlings- eller deponeringsplatsen bör du kontakta transportföretagets kansli för en bekräftelse. Transportdepartementet rekommenderar att transportören sparar all dokumentation – farligtavfallsmanifest, transport- eller fraktpapper – i minst tre år efter genomförd omhändertagande. Genom att göra detta skyddar du dig mot eventuella juridiska komplikationer i efterhand, eftersom regelverken kan skilja sig åt mellan olika delstater.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online