En Patient's Bill of Rights (patientens rättigheter) utgör en samling garantier som patienter kan förvänta sig när de anförtror sig åt vårdgivare och tillhörande tjänster. När ett privat företag upprättar en sådan rättighetsstadga beskriver den i regel den miniminivå av service som kunderna kan räkna med. Ur ett juridiskt och nationellt perspektiv har flera försök gjorts att lagfästa en patienträttighetsstadga i USA, men ingen federal lag av detta slag hade ännu införts per november 2009.
Det senaste större lagstiftningspaketet som utformats för att skapa en federalt kravställd patienträttighetsstadga var den så kallade Bipartisan Patient Protection Act, presenterad som senatsproposition S.1052 under den 107:e sessionen av . Senaten. Lagstiftningen skulle ha infört ett övergripande ramverk av regler och lagar som vårdgivare varit skyldiga att följa vid behandling och bistånd av patienter. Propositionen lades fram i senaten 2001 men antogs aldrig.
Det föreslagna lagstiftningspaketet skulle ha krävt att medicinska bedömningar endast fick göras av läkare – inte av administratörer – att patienters önskemål om att få träffa specialist skulle tillgodoses samt att patienter fick söka vård på närmaste akutmottagning oavsett nätverkstillhörighet. Sammantaget handlade förslagen om att flytta de medicinska besluten helt till läkare och patienter, bort från HMO:s ledning.
Det kom knappast som någon överraskning att sjukförsäkringsbranschen i stort sett motsatte sig denna typ av lagstiftning. Förslagen innebar en betydande inskränkning i deras affärsmodell och i hur de styrde sina driftskostnader för att täcka vårdkostnader. Betydande summor spenderades därför på lobbyister och politiska intressegrupper, liksom på direkt marknadsföring och kommunikation riktad mot lagstiftare.
Även om sjukvårdsreformen 2009, som då diskuterades i kongressen, inte bar namnet "patientens rättigheter", innehöll den i praktiken många av de frågor som tidigare föreslagits 2001. Syftet och principerna bakom reformen gick likaså ut på att flytta beslutsfattandet i hälso- och sjukvårdsfrågor till patienter och läkare. Efter omfattande lobbying och påverkansarbete i finansutskotten valde försäkringsbranschen att öppet motsätta sig paketet genom en detaljerad rapport, där man betonade att reformen skulle driva upp sjukvårdskostnaderna för dem som betalar försäkring.
Allt statligt program som engagerar sig i hälso- och sjukvården och föreslår att styra fördelningen av tjänster och ersättningar innebär betydande kostnader. Med tanke på de stora statliga utgifter som redan lagts ned för att stimulera ekonomin kom sjukvårdsreformen att stämplas som ytterligare ett nytt statsprogram som skattebetalarna inte har råd med. Det senaste paketet av patienträttigheter fastnade därmed lika mycket i politiken kring statliga utgifter som i frågan om hur vården ska organiseras.
I november 2009 hade sjukvårdsreformen 2009 knappt godkänts i representanthuset och debatterades nu i senaten. Framstegen var sannolikt det längsta en patienträttighetsstadga eller ett sjukvårdsreformpaket nått under de senaste åren. Mycket kom att bero på huruvida den politiska motståndskraften kunde övervinnas och om kostnaderna kunde accepteras politiskt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online