Tandvårdspersonal med akademisk utbildning i USA avlägger antingen en examen som Doctor of Dental Medicine (DMD) eller Doctor of Dental Surgery (DDS). Båda beteckningarna ger behörighet att avlägga statliga legitimeringsprov och att utföra tandvårdsåtgärder inom exakt samma verksamhetsområde. Dessutom är läroplanerna för DMD- och DDS-programmen likvärdiga enligt de standarder som fastställts av American Dental Associations ackrediteringskommission (Commission on Dental Accreditation).
Den moderna tandvården uppstod under 1800-talet. Vid den tiden fanns två huvudsakliga utbildningsinriktningar: den ena fokuserade på användning av instrument för att utföra tandkirurgi, medan den andra fokuserade på farmakologi vid behandling av tandproblem. Beteckningen Doctor of Dental Surgery (DDS) var den ursprungliga titel som gavs till tandläkare, och syftet var att särskilja de tandläkare som utförde tandkirurgiska ingrepp. Ursprungligen var DDS kopplad till yrkesmässig utbildning och inte till en akademisk examen.
I slutet av 1800-talet utvecklade Harvard University en utbildning inom tandvård som ledde fram till DMD-examen. Kort därefter började andra universitet erbjuda egna DMD-program. Läroplanen och utbildningen i dessa program gav dock samma kunskaper och färdigheter som DDS-programmen. Anledningen till att förkortningen för Doctor of Dental Medicine är DMD och inte DDM är att DMD står för den latinska beteckningen "Dentariae Medicinae Doctor".
Vilken examen en tandläkare får avgörs helt enkelt av vilket universitet hen utbildar sig vid. Enligt American Dental Association är kursinnehållet i båda programmen likvärdigt och ger examinanderna behörighet att avlägga statliga legitimeringsprov. Utbildningen för blivande tandvårdspersonal omfattar bland annat anatomi, farmakologi, onkologi, radiologi, pediatrik, praktisk träning i operativa ingrepp, endodonti (tandrötter och mjukvävnad), protetik (ersättning av käke och tänder) samt akut tandvård.
Både DMD- och DDS-examen ger behörighet till fortsatt utbildning för en karriär inom oral och maxillofacial kirurgi. Dessa kirurger genomför ett praktikprogram efter sina tandläkarstudier med fördjupad utbildning i internmedicin, anestesi och allmänkirurgi. Praktiken följs av en treårig specialistutbildning som inkluderar träning inom intensivvård samt rotationer inom neurokirurgi och öron-, näs- och halsområdet. Tandläkare som fullföljer denna utbildning blir dessutom behöriga för läkarlegitimation.
DMD- och DDS-tandläkare kan även specialisera sig inom ortodonti, det vill säga användning av tandregleringsapparater för att räta ut tänderna. Tandläkare som är intresserade av detta specialområde får ytterligare utbildning i tjänsten och måste avlägga ett särskilt legitimeringsprov.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online