Människan har försökt räta ut sina tänder i tusentals år, men först under de senaste två århundradena har verkliga framsteg gjorts inom tandregleringsvetenskapen.
Redan i forntiden strävade människan efter att korrigera tändernas ställning. Arkeologer har hittat mumier med metallband lindade runt tänderna, Aristoteles och Hippokrates diskuterade tandrätning i sina skrifter, och etruskerna begravde sina döda med tandregleringsanordningar. Den första kända ligaturtråden hittades dessutom i en romersk grav. Trots detta dröjde det till 1800-talet innan tandregleringsvetenskapen, som vi känner den idag, tog sin början.
År 1728 publicerade Pierre Fauchard boken Le Chirurgien Dentiste (Tandläkarkirurgen), som innehöll ett helt kapitel ägnat åt tandrätning. Han utvecklade även "bandeau" – en anordning som hjälpte till att vidga patientens tandbåge.
År 1757 gav Etienne Bourdet ut L'Art du Dentiste (Tandläkarens konst), med ytterligare ett kapitel om tandrätning. Bourdet var den första kände tandläkaren som drog ut tänder för att åtgärda trångställning, och han bevisade att käkarna växer över tid. Grunden för modern tandreglering var nu lagd.
År 1819 introducerade Christophe-François Delabarre trådburar – en tidig form av tandställning – och 1843 använde Edward Maynard gummiband för första gången. Begreppet "ortodonti" myntades 1841 av Joachim Lafoulon.
Seklet präglades även av viktiga publikationer: J.J. Guildford skrev den första läroboken i ortodonti, Norman W. Kingsley publicerade den första artikeln om tandreglering samt boken Treatise on Oral Deformities, och John Nutting Farrar gav ut A Treatise on the Irregularities of the Teeth and Their Corrections.
I början av 1900-talet konstruerade den passande namngivne Edward H. Angle det första klassificeringssystemet för att mäta bettfel (malocklusioner) – ett system som fortfarande används idag. Han grundade dessutom den första tandregleringshögskolan, den första ortodontiska tidskriften och startade American Society of Orthodontia, som 1930 blev American Association of Orthodontists, ett år efter att American Board of Orthodontics bildades.
Tidiga 1900-talets tandställningar tillverkades främst av ädelmetaller, stål, naturgummi och vulkanit. Först i slutet av 1950-talet accepterades rostfritt stål allmänt som lämpligt material för ställningstrådar och andra apparater.
Före 1970-talet var tandställningar ofta otympliga och obekväma omslutande anordningar – tills dentalt cement fullkomliggjordes och cementbaserade tandställningar blev tillgängliga. År 1972 lanserades den första självbindande bracketen, Ormcos Edgelock System, som inte behövde varken bindtrådar eller elastiska ligaturer eftersom dessa var inbyggda i själva bracketerna.
Under samma decennium utvecklade tandläkaren Earl Bergesen Ortho-Tain-anordningar – avtagbara apparater som liknade plasttandskydd och främst bars på natten.
År 1975 introducerades de första osynliga tandställningarna, så kallade linguala tandställningar som fästes på tändernas insida. I början av 1980-talet förbättrades metoden ytterligare med tandfärgade eller genomskinliga tandställningar tillverkade av keramik och klara safirer.
I slutet av 1900-talet utvecklade NASA värmeaktiverade nickel-titan-trådar som visat sig överlägsna när det gäller att flytta tänder effektivt och skonsamt.
År 2000 skapade Zia Chishti och Kelsey Worth – ingen av dem tandläkare – ett system med avtagbara tandställningar kallat Invisalign. Idén att räta ut tänder med en avtagbar anordning hade funnits sedan 1945, men det krävdes två MBA-studenter och riskkapital från Silicon Valley för att göra konceptet verklighet.
Idag används datorer i allt större utsträckning för att skapa exakta bilder och detaljerade behandlingsplaner, vilket minskar både besvären och den tid patienten behöver bära tandställning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online