Tandröntgen och radiologi innebär att en energistråle används för att penetrera tänderna och registrera bilderna på fotografisk film, enligt boken "Dental Radiography: Principles and Techniques". Tandradiografer är alla medlemmar i ett tandvårdsteam som är licensierade eller certifierade att utföra denna arbetsuppgift, exempelvis tandläkare, tandhygienister eller tandassistenter. Yrkesverksamma inom tandradiografi och radiologi måste behärska en rad tekniska färdigheter utöver gedigen vetenskaplig kunskap om röntgenstrålning.
Röntgenstrålning upptäcktes 1895 efter att den bayerske fysikern Wilhelm Conrad Röntgen hade experimenterat med katodstrålar – elektronströmmar – i ett vakuumrör. Han placerade därefter sin frus hand mot en fotografisk plåt och exponerade den för de okända strålarna i 15 minuter. När plåten hade framkallats kunde han se konturerna av hennes handben. Röntgen gav de okända strålarna namnet "X-strålar". År 1913 konstruerade elektroingenjören William Coolidge det första moderna röntgenröret. Filmkassetter och den första tandröntgenapparaten utvecklades senare under 1920-talet, vilket lade grunden för den utrustning som används i dagens tandläkarpraktiker.
Tandröntgen är avgörande eftersom röntgenbilder gör det möjligt för tandläkare att diagnostisera karies, lesioner och andra tillstånd som annars inte skulle kunna upptäckas vid en vanlig klinisk undersökning av patientens tänder och munslemhinna. Tillstånd som syns på röntgenbild omfattar bland annat parodontit – nedbrytning av tandkött och käkben runt tänderna – liksom trauman. Röntgenbilder visar även saknade tänder, retinerade tänder eller överantal tänder. Dessutom förlitar sig endodontister – tandläkare specialiserade på rotbehandlingar – i hög grad på tandröntgenbilder under sina ingrepp.
Vid användning av tandröntgenutrustning måste tandradiografer kunna identifiera och hantera flera olika apparatdelar, såsom röntgenrörshuvudet, ledarmen och kontrollpanelen. De använder även filmhållare för att stabilisera intraoral film i patientens mun. Det är viktigt att känna till syftet med de olika filmtyperna: bitewing-film används för att upptäcka karies mellan tänderna, medan periapikal film visar en hel tand tillsammans med dess stödjande benstruktur. För att kunna granska större områden av käkar eller skalle används extraoral film, exempelvis panoramafilm. Tandradiografer framkallar dessutom röntgenfilm med hjälp av olika kemiska lösningar och monterar bilderna korrekt för enkel granskning.
All joniserande strålning, inklusive röntgenstrålar, är potentiellt skadlig och kan orsaka skador på levande vävnad. Bestrålda personer löper risk att drabbas av leukemi, grå starr eller cancer. Strålskador på genetiska celler kan dessutom påverka hälsan hos en persons avkomma. Därför måste tandradiografer alltid arbeta strålsäkert. Det innebär bland annat att patienten förses med ett blyförkläde och att personalen använder skyddande barriärer mellan sig själva och röntgenstrålen för att minimera sin egen exponering.
Licensierade tandläkare och tandhygienister behöver normalt inte någon ytterligare certifiering för att lagligt ta tandröntgenbilder. En tandläkare måste dock genomgå minst åtta års universitetsstudier efter gymnasiet, medan tandhygienister vanligtvis läser ett tvåårigt högre yrkesexamenprogram eller ett fyraårigt kandidatprogram i tandhygien, enligt det amerikanska arbetsmarknadsdepartementets statistikbyrå (Bureau of Labor Statistics). Tandassistenter fullgör oftast ett ettårigt diplomprogram eller ett tvåårigt examenprogram i tandassistans, och i flera delstater krävs särskild certifiering för att få ta röntgenbilder.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online