Vävnadsavstötning är immunförsvarets reaktion mot främmande vävnad, exempelvis ett transplanterat organ. När kroppen känner igen vävnaden som främmande aktiveras immunsystemet, vilket kan leda till att organet skadas eller tappar sin funktion. Med rätt förebyggande åtgärder går risken dock att minska betydligt.
Läkemedel som dämpar immunförsvaret kan ges för att hindra kroppen från att stöta bort den nya vävnaden. Vanliga läkemedelsgrupper är kortikosteroider, kalcineurinhämmare och mykofenolatmofetil. Patienter behöver ofta ta dessa preparat under lång tid, ibland livet ut, efter en transplantation.
Organ från en donator som ligger genetiskt nära mottagaren är mindre benägna att stötas bort. Ju bättre matchningen av så kallade HLA-antigener (human leukocytantigener) är, desto mindre sannolikt är det att mottagarens immunförsvar känner igen det transplanterade organet som främmande.
Vissa patienter kan genomgå konditionering inför operationen, till exempel i form av strålbehandling eller kemoterapi. Syftet är att försvaga mottagarens immunförsvar så att risken minskar att det angriper det transplanterade organet.
Högriskpatienter kan få antikroppsinduktionsterapi, vilket innebär att de ges antikroppar riktade mot specifika immunceller som deltar i avstötningsreaktionen. Behandlingen kan därmed sänka risken för avstötning i samband med transplantationen.
I vissa fall får patienten en blodtransfusion från donatorn före själva transplantationen. Mottagarens immunförsvar utsätts då för donatorns antigener i förväg, vilket kan göra det mindre benäget att angripa det transplanterade organet senare.
För bästa resultat kombineras oftast flera av dessa metoder, och regelbunden uppföljning av vårdteamet är avgörande för att kunna upptäcka tidiga tecken på avstötning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online