En lobotomi är ett kirurgiskt ingrepp som innebär att förbindelserna mellan hjärnans pannlober (frontalloberna) och resten av hjärnan genomskärs. Metoden användes tidigare som behandling mot svåra psykiska sjukdomar, men betraktas idag allmänt som barbarisk och oetisk.
Lobotomin introducerades på 1930-talet av den portugisiske läkaren António Egas Moniz, som paradoxalt nog tilldelades Nobelpriset i medicin 1949 – ett beslut som fortfarande väcker stark kritik. Under 1940- och 1950-talen opererades tusentals patienter världen över, ofta mot svår depression, schizofreni eller ångesttillstånd, i många fall utan deras eget informerade samtycke.
Effekterna av en lobotomi kan vara förödande och bestående. Många patienter blev känslomässigt platta, apatiska och förlorade förmågan att tänka, resonera och planera klart. Personlighetsförändringar var vanliga, liksom initiativlöshet och nedsatt omdöme.
Bland de fysiska komplikationerna fanns epileptiska anfall, inkontinens och svårigheter att tala eller kontrollera rörelser. I värsta fall kunde ingreppet leda till permanent funktionsnedsättning eller till och med döden.
Användningen av lobotomi minskade dramatiskt när moderna psykiatriska läkemedel introducerades under 1950-talet. Idag utförs ingreppet i praktiken aldrig, och det finns många andra betydligt mer effektiva och säkra behandlingar för psykisk ohälsa – som farmakologisk behandling, samtalsterapi och i vissa specialfall modern stereotaktisk neurokirurgi – som inte innebär att hjärnvävnad förstörs.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online