Hjärtat försörjs med blod via kransartärerna, även kallade koronarartärer. När fyra av dessa kärl blir förträngda eller helt blockerade – oftast till följd av åderförkalkning – kan en så kallad fyrflödes bypass-operation behövas. Vid ingreppet används ett friskt blodkärl från patientens egen kropp för att skapa en ny väg runt det skadade hjärtkärllet, så att blodet åter når fram till hjärtmuskeln.
Det finns huvudsakligen två sätt att utföra en bypass-operation. Den ena metoden innebär att bröstkorgen öppnas för att nå hjärtat direkt, medan den andra görs genom mindre snitt. Vilken metod som väljs beror på kärlens skick och hur omfattande skadorna är.
Vid den traditionella metoden kopplas patienten till en hjärt-lungmaskin som cirkulerar blodet i kroppen medan hjärtat är tillfälligt stoppat. Kirurgen når hjärtat genom ett snitt i bröstbenet, vanligtvis 15–20 centimeter långt. Friska ven- eller artärgraftar tas från patienten, ofta från benet, armen eller bröstkorgen, och sys fast vid aortan samt på en punkt bortom den skadade artären. När graftarna är på plats kopplas maskinen bort och snittet sys ihop.
En annan metod, så kallad "off-pump"-kirurgi, utförs utan hjärt-lungmaskin. Istället hålls bara det område som kirurgen arbetar på stilla, medan hjärtat fortsätter slå under hela ingreppet.
En tredje, mer modern metod är endoskopisk kirurgi. Då görs flera små snitt i bröstkorgens vägg, genom vilka robotiserade instrument förs in för att utföra graftningen. Denna teknik ger mindre vävnadsskada och kortare återhämtningstid.
Den första bypass-operationen genomfördes 1960. Sju år senare utvecklade dr René Favaloro en ny teknik där en graft från vena saphena magna – den stora ytliga venerna i benet – användes för att kringgå en förträngd hjärtartär. Denna metod blev grunden för all efterföljande bypass-kirurgi. Tekniken utvecklades sedan vidare av dr Dudley Johnson, som använde den för bypass av de vänstra kransartärerna. Med tiden började även artärer från bröstkorgen och armen användas som graftmaterial, vilket visat sig ge bättre långtidsresultat.
I vissa fall kombineras bypass-operationen med transmyokardiell laserrevaskularisering (TMR). Denna metod använder laser för att förbättra blodflödet till hjärtat och används främst för de delar av hjärtat där vanliga bypass-graftar är svåra att placera eller har sämre effekt. Bypass-operationer benämns ofta med förkortningen CABG (coronary artery bypass grafting).
Även om de långsiktiga resultaten inte skiljer sig markant, anses bypass-kirurgi vara mer riskfylld än ballongvidgning. Å andra sidan bedöms bypass ge bättre resultat än ballongvidgning vid omfattande kärlskador. Möjliga komplikationer inkluderar stroke, hjärtinfarkt, infektion, förträngning av graften, kognitiva besvär, anestesikomplikationer, blödningar samt i sällsynta fall dödsfall. Det vanligaste problemet på längre sikt är dock återkommande bröstsmärta.
Bypass-kirurgi har visats minska risken för hjärtinfarkt, lindra smärta och förbättra rörligheten hos patienter. Operationen är ofta förstahandsvalet för vissa diabetiker och för personer med omfattande åderförkalkning i flera kranskärl.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online