Ultraljud är en av medicinens mest användbara bildgivande tekniker, men dess förmåga att penetrera vävnad varierar kraftigt beroende på vävnadens densitet och sammansättning.
Ultraljudsvågor passerar utan problem genom de flesta mjuka vävnader i kroppen. Detta inkluderar:
Muskler – ultraljud används ofta för att undersöka muskelskador, inflammationer och senfästen.
Inre organ – lever, njurar, gallblåsa, bukspottkörtel och livmoder kan avbildas tydligt.
Blodkärl – med dopplerteknik kan blodflödet mätas och kärlförträngningar upptäckas.
Därför är ultraljud en standardmetod för undersökningar av buken, hjärtat (ekokardiografi) samt fostret under graviditet.
Benvävnad är tät och reflekterar nästan allt ultraljud tillbaka mot sensorn. Det är därför ben oftast visas som vita områden på bilden, och strukturer bakom benet blir svåra eller omöjliga att se. Detta kallas ibland för "akustisk skugga".
Luft reflekterar ultraljudsvågor nästan helt. Det gör att lungor och mag-tarmkanalen är utmanande att undersöka med ultraljud, eftersom luften i alveolerna respektive tarmarna stör bildkvaliteten avsevärt.
Fettvävnad dämpar ultraljudssignalen och kan sprida vågorna, vilket ger suddiga bilder. Hos patienter med mycket fettvävnad kan bildkvaliteten bli sämre, särskilt vid djupliggande organ.
Ultraljud fungerar bäst på mjuka, vattenrika vävnader som muskler, organ och blodkärl. Tät benvävnad, luft och fett utgör däremot barriärer som antingen reflekterar eller dämpar ljudvågorna. Dessa begränsningar är välkända inom vården och styr valet av undersökningsmetod – ibland kompletteras ultraljud med datortomografi eller magnetresonanstomografi när andra vävnader behöver avbildas.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online